- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjunde Bandet. Ny följd. Tredje Bandet. 1891 /
365

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Kvantitet ocli akcent. 365

non), timme (*fáma) etc. icke förklaras genom faktorer, som
värkat i de nordiska språken, så ledes man till att antaga,
att denna sammansatta akcent’är ursprunglig (samgerm. eller
indo-eur.), och att den reflekterar den sammansatta indo-eur.
cirkumflexen (= litauiska "schleifender ton", gr. cirkumflex),
och detta harmonierar yäl med följande omständighet. Som
bekant utgör biakcenten levis och en därmed förenad
musikaliskt hög ton ett karakteristiskt kännetecken för akc. 2
(stendr, stenarna^ ytterligare eller ytterligare* etc.), men levis
med sin musikaliska höjning har under svenska språkets
utveckling dragit sig allt mera mot ordets slut, så att av
äldre stenarna blivit stenarna^ av ytterligare > ytterligare1 etc.
(Kock: Svensk akcent I, 122 ff., II, 399 f.). Den förmodan
ligger därför nära, att denna musikaliska höjning urspr,
utgått från rotstavelsen, så att (liksom stenarna1 utvecklats ur
stendrna), ultimas höjning i stenar en gång hvilat på senare
morän av första stavelsen *). Detta vill med andra ord säga,
att fortisstavelsen i ord med akc. 2 (*stainöR etc.) hade på
urnord. ståndpunkt en tvåspetsig exspiratorisk akcent (liksom
ännu i dag), förenad med en musikalisk akcent, sammansatt
av en relativt låg ton (hvilken finnes där ännu i dag) + en
stark musikalisk höjning. Man kan antaga, att ultima då
låg musikaliskt lågt, liksom fallet är med relativt
oakcen-tuerade ändelsestavelser i de flästa språk.

Enligt teorien för akcenternas tillbakakastande vid
synkope och apokope böra vi åter i den nynord. akcentueringen
av sten etc, med akc. l hava en reflex av akcentueringen av
urnord. *stainait. Den nynord. sammansatta exsp. akcenten i
ord med akc. l beror, såsom nyss framhållits, på synkope,
och vi ha således ingen anledning förmoda, att rotstavelsen
i *stainaR skulle ha havt annat än enspetsig fortis. I de
nynord. språken ha ord med akc. l (sten etc.) på rotstavel-

4) Möjligt vore, att även den exspiratoriska biakcenten levis utgått
från rotstavelsen, men detta antagande behöves icke för min teori.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:18:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1891/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free