Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Kvantitet och akcent. 369
den för akc. 2 karakteristiska höjningen skilt sig från
rotstavelsen i ord med cirkumflex och övergått till följande stavelse,
så är det lätt begripligt, att denna höjning hällre förenades
med den på andra stavelsen av t. ex. *stainöK, *haitinaR
befintliga biakcenten än med den fullt oakcentuerade andra
stavelsen i t. ex. *stainaR, *frofnnfraij ty det finnes som bekant
en bestämd tendens i de flästa språk att hällre förena en
musikaliskt hög ton med ett starkt än med ett svagt
exspi-ratoriskt tryck. Härigenom antogo (efter hand) samtliga ord
med biakcent på andra stavelsen akc. 2 (= den gamla
cir-kumflexen) och samtliga ord utan biakcent på denna
stavelse akc. l (= den gamla akuten).
Det torde även vara denna musikaliskt höga ton, som i
svenskan konserverat (en icke obetydlig del av) den biakcent,
som på urnordisk tid tillkom ultima av *gøátø ("den gode"),
*§otó (nom. pl. mask. obest, form, "gode"), *stainöR etc.:
ännu uttalas i svenskan den gode, gode (mom), stenar etc.
med en utpräglad biakcent (levis) på ultima, under det att
den i urnordisk tid på ultima av *langirä, *ctomiðai etc.
hvilande biakcenten i svenska längre, domde etc. reducerats till
levissimus (= språkets svagaste exspirationstryck), emedan
orden, som hade akc. l, saknade på ultima den musikaliskt
höga ton, som tillkommer sista stavelsen av gode etc. *).
i det germ. urspråket] hade fortis på första stavelsen, vållade, att de övriga
antogo samma akcentuering: Verners åsikt i KZ. XXIII, 129), eller att denna
akcentueringsprincip genomfördes delvis på ljudlagsenlig väg (dvs. att när
fortis urspr, hvilade på en följande stavelse, första stavelsen erhöll en
biakcent, som senare övergick till huvudakcent: Brugmanns mening i Grrundriss
I, 558). Då urspråket använde två olika akcenter (akut och cirkumflex) icke
blott i stavelser med fortis utan ock i relativt oakcentuerade
stavelser (liksom detta var fallet i grekiskan och ännu är fallet i litauiskan;
jmf. ovan s. 364 noten 1), så följer därav att, även om på ljudlagsenlig väg
ett ord med fortis på annan stavelse än den första lät fortis övergå till
denna, denna fortis måste bli cirkumflex i sådana ord, som fore fortis’
flyttning egde cirkumflex på denna sin första stavelse, däremot akut i alla
sådana ord, hvilkas första stavelse såsom relativt oakcentuerad erhållit akut.
*) Som bekant är det levis, som konserverat svenska riksspråkets
fulla ändelsevokaler (Kock: Svensk akcent I, 108 if.). I åtskilliga trakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
