Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 Kock: Kvantitet och akcent.
3) Den stundom mötande konsonantförlängningen efter
lång vokal i enstaviga ord beror på särskilda, för de olika
ordkategorierna olika omständigheter. Imperat. bloi(f) etc. har
ti från Uóttu (av Uot-ðu)] 2 sg. pret. biot(t) etc. från bióttu
(av biot-fru) samt från slott (av *slöhi) etc.; neutr. grått etc.
från vått, fritt (av *friðt) etc.; grárr etc. har rr från
grár-rar, grárri, grárr a och genom påvärkan från grått, grás(s);
ss i buss j gráss etc. bör kanske sammanställas med ss i
þesSj hvess; partikeln þótt har uppstått av *jböh[a]t; nysv.
sjönn etc. har nn från fsv. sio-inn etc.
Jag lemnar för översiktlighetens skull en resumé av
det samnordiska språkets akcentuering av enkla ord enligt
ovan utvecklade teori; jmf. i tillämpliga delar Kock:
Studier H, 349 f.
så att regeln varit, att framför lång konsonant (och framför vissa
konsonantförbindelser) vokalförkortning inträdde i ord med akc. l (enspetsig
fortis), men ej i ord med akc. 2 (tvåspetsig fortis)? Jag vågar ej med visshet
besvara frågan jakande, men då den nu stundom uppställda regeln, att på
samnord, ståndpunkt lång vokal alltid ljudlagsenligt förkortas framför två
konsonanter eller en geminata (Noreen i Pauls G-rundriss I s. 451 § 45, a;
jmf. ock referatet ovan s. 334), icke kan vara riktig (jmf. Wimmer:
Døbefonten i Åkirkeby kirke s. 56), så torde vid frågans undersökning följande
och liknande ord böra tagas i övervägande. Isl. ff ött (nysv. gott med å-ljud
- äldre ö) med akc. l, men isl. ött a, dottir (nysv. otta, doter med slutet
ö-ljud av äldre ö [jämte dotter med å-ljud]), dróttinn, ötti, þótti etc. med
akc. 2. Isl. pret. gekk, hekk, fékk, feil, (helt) etc. med akc. l, men flétta,
f rétta j frett’inn etc. med akc. 2. Nysv. attan (dial.), fatt, natt med ä och
akc. l, men nysv. åtta, åtte ("egde" i äldre nysv.,1 isl. ätta, got. aihta), isl.
pret. mätta (got. mahta) etc. med gammalt ä och akc. 2. Obs. även isl.
minn, Jnnn, sinn, mitt, þitt, sitt’, minnar, minni, minna (av *miniRöR etc.)
osv., hann, henni med akc. l [vokalförkortningen framför lång konsonant
skulle här likväl möjligen kunna bero på, att orden ofta saknade fortis;
dock mínir etc. med långt i\\ lítlir (av *litilai), ýmsir och? även isl.
briil-laup, fsv. bryllop (nysv. bröllop; av *bruäi-hlaupa) etc., alla med akc. 1. Jmf.
härmed i viss mån, att enligt Noreen (Pauls Grundriss I s. 487 § 167,
Arkiv N. F. II, 326 noten) i de östnord, språken lång vokal -j- lång konsonant i
senare tid övergått till lång vokal -j- kort kons. framför en "bitonig vokal",
dvs. att i dem den långa vokalen bibehållit sin längd i ord med akc. 2
(tvåspetsig fortis).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
