Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till den fornnordiska slutartickelns historia. Af Adolf Noreen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Noreen: Den fornnord. slutartickeln.
gelbundna farmerna vanligen representera den judlagsenliga
utvecklingen, så synes det mig otvetydigt framgå, att vi
hava att antaga följande jemensamt nordiska
synkoperings-regler för artickelns bejynnande vokal:
l. I sluten stavelse inträder synkope judlagsenligt blått
äfter svagtonig vokal, ock att den här måste *äga rum,
sammanhänger utan tvivel på det närmaste med den regel för
elisjon i fornnordisk poesi, som av Ranisch (Zur kritik und
metrik der Hamþismál, s. 32 ff.) närmare utretts *).
Eksäm-pel på den judlagsenliga utvecklingen äro anförda åvan
under l, a (med synkope) ock l, c (utan synkope). De sjenbara
oregelbundenheterna under l, b (synkope äfter starktonig vokal)
förklaras på följande sätt. Isl. dat. sg. Q-nne förhåller sig
till bifårmen Q-enne liksom sólo-nne till sol-enne, d. v. s.
$-nne förutsätter en med dativ-ändelsen -u försedd obestämd
farm ock hette således vid tiden för synkopens jenomförande
*áu-nnij regelbundet synkoperat enligt huvudregeln (l, a).
I fsv. är motsättningen dat. sg. ra-nne (för *r$-nnij ännu
äldre *ráu-nni): bro-inne att förklara på samma sätt, ock
jen. sg. tro»nna(r) av det ursprungligen svaga tro (isl. trúa)
står för *trou-nnar med regelbunden synkope. Däremot en
sådan jenitivfårm som mø-nna(r) utgår troligen från
*mø-inna(r), sorn förhåller sig till isl. meyiar-innar = fsv.
sak-inna(r) 2): isl. sakar-innar; ock utvecklingen *mø-inna(r) >
*) Att vid elisjon alltid den första av de båda svagtoniga vokalerna
försvinner, anser jag vara ett alldeles obevisat antagande. I en sådan vars
som den av Banisch anförda hefr afreka ens øfra är naturligtvis att läsa
afrektfns (jfr bogans av boga ens o. d.); likaså troligen iprft rett vige (a]t
var&a (jfr sJcyldot av skyldo at o. d,) o. s. v. Dåck kräver hela denna fråga
en särsjild undersökning med hänsyn fäst spesiällt på olika vokalers olika
behandling i hiatusställning i allmännhet.
2) Dylika jenitiver, utjörande den älsta tillämpningen av den
nysvenska prinsipen att uppjiva iiifigerade böjningsändelser, äro även för isl. icke
alldeles främmande, t. e. i Stockh. Horn. B. 54,36 skírn- ennar för
sTcirnar-ennar. Vanligare äro isl. motsvarigheter till sådana på samma prinsip
beroende maskulina äller neutrala jenitiver som fsv. konung-ins för
Jconungs-ins, t. e. God. AM. 677, 4:o svein-ins m. m., äller fsv. barn-ins för barns-ms^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
