Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Södermannalagens språk I. Ljudlära af Robert Larsson». Af Axel Kock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan. 383
användes blott i förra delen; såsom ändelsevokal förekommer e oftare
i lagens slut än i dess början; II fo’r väntat Id anträffas vida oftare
i förra än i senare delen o. s. v.
Särskild omsorg har förf. egnat åt utredandet av
ändelsevoka-lerna, och han framhåller, att hans undersökning bekräftar de
resultat eller förmodanden, som jag i Fsv. ljudl. framställt, efter att
hava granskat en mindre del av skriften. Förf. är emellertid i
tillfälle att ytterligare precisera reglerna för ändelsevokalerna. Under
det att vokalharmoni tillämpas på a : ce, dock så, att efter i vanligen
kan följa både a och æ, så uppträder efter föregående i alltid a i
-and- hos part. pres., -aþ- hos preterita och .$/-, -at hos part. pret.;
när rotstavelsen innehåller långt i, synes a vara favoriserat i
ändelsen, och avledningsändelser visa genomgående a (riddara, rwnarc etc.).
Även efter ø, som enligt balanslagen kan åtföljas av både a och æ,
följer i avledningsändelser blott a (ex. stekar ei).
För växlingen av i : e meddelas den huvudregeln, att i-gruppen
alltid som ändelsevokal har i (utom i några få fall); e-gruppen dels
i dels e, så fördelade, att i sluten stavelse i är så gott som
ensamt förekommande utom fore r och n, framför hvilka konsonanter e
stundom uppträder, hvaremot i öppen stavelse e växlar med i. Efter
en detaljerad undersökning kan emellertid förf. konstatera, att efter
rotstavelse, innehållande é, o, ø, möter i öppen stavelse nästan endast
e, hvilket bruk synes bero på samvärkan av vokalharmoni och
vokalbalans. Dessutom framhålles, att i öppen än delsestavelse, skild från
rotstavelsen genom mellanliggande stavelse, möter så gott som
alltid e, hvadan alltså i i denna ställning övergått till e tidigare än i
ändelser, som följde omedelbart på den långa rotstavelsen.
Detta synes mig utgöra ett nytt stöd för min åsikt, att le vis
under äldre tid hvilade på penultima i trestavigt ord. Då byriæþi
(byriaþi) övergått till hyriæpe, men det tvåstaviga siælivi ännu
bevarade eller kunde bevara, den äldre vokalen i, så måste ultima i
byriæpi (byriaþi) hava varit svagare akcentuerad än ultima av
siælwi. Om andra stöd för denna uppfattning, hämtade från
svenskan, f danskan och fnorskan se Svensk akcent I, 122 ff., Arkiv
N. F. I, 66 if., III, 370 noten.
Förf. framhåller, att i släktskapsorden faper, moper, broþcr, syster
alltid användes -er (ej -?V), och han. förmodar, att e därför nog i
dessa ord är gammalt och dess kvarstående kanske beroende på
urgamla akcentförhållanden (s. 87). Detta senare är väl mycket ovisst, om
förf., såsom det vill synas, menar att släktskapsorden skulle ha havt
en från andra ord avvikande relativt stark akceiituering av sin ultima.
Ifall dessa släktskapsord på urnordisk ståndpunkt hade ändelsen -ar,
hvilken senare utvecklats till -ir, såsom Bugge i Arkiv N. F. IV, 18 f.
antar, så bör denna utveckling ha så försiggått, att mellan det
ur-nord, factar och det yngre faþir legat utvecklingsformen factcr.
Sö-dermannalagens faper, moper etc. kunna i så fall utgöra dialektiska
representanter för dessa utvecklingsformer, dock så, att skriftens all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
