Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Södermannalagens språk I. Ljudlära af Robert Larsson». Af Axel Kock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 Kock: Anmälan.
även den omständigheten bidragit, att de ganska ofta användes i
oakcentuerad ställning (jmf. nysv. dölja undan *), skilja undan, stjäla
hö’ns, stjäla bort etc.). Härför talar även den omständigheten, att i
isl. assimilationen IR ^> II samt förkortningen II > lf nn :> n i vissa
presensformer torde stå i samband med en dylik akcentuering. I isl.
kvarstår ljudlagsenligt -Ix, när den omedelbart föregående rotvokalen
är kort (Kock: Svensk akcent II, 452 f., Arkiv N. F. II, 52 f.). När
man jämte skilr även finner skili, så har enligt min uppfattning
denna senare form uppstått i sådana förbindelser som isl. skilia
undan, skilia å, skilia til etc., i hvilka verbet saknade, men partikeln
hade fortis, liksom annars i oakcentuerad stavelse l R blir II (lykill
etc.); på liknande sätt förklaras isl. stelr : stell, geir : gell, vilr : vill
etc. När man av skulu, munu har 2. sg. skall (av *skalR), munn
(av *munR), böjda såsom presensformer, så har assimilationen
ljudlagsenligt inträtt i dessa ofta oakcentuerade hjälpvärb. Förkortningen
av 2. sg. skall, munn till skal, mun (hvilka sistnämnda former
Noreen i Pauls Grrundriss I s. 516, § 231, a, 2 säger vara oförklarade)
beror dels på inflytande från 1. och 3. sg. skal, mun, dels därpå, att
när 2. sg. skall, munn användes i oakcentuerad ställning, den långa
slutkonsonanten förkortades. Härmed kan sammanställas, att den
relativt oakcentuerade artikeln enn redan i de älsta isl.
handskrifterna i nom. och ack. mask. ofta skrives en i st. f. enn (beläggställen
i L. Larssons Ordförrådet i de älsta isl. handskrifterna). Även i 2.
sg. skil, vil etc. (jämte skili, vill) kan förkortningen av II bero på
båda dessa här framhållna omständigheter 2).
Jag tillägger ännu något till belysning av ett par punkter, som
förf. lemnat oförklarade eller sökt belysa på ett sådant sätt, att jag
icke kunnat ansluta mig till hans uppfattning.
Såsom en av a försvagad vokal uppträder i SML. icke blott æ
utan även e, och förf. har (s. 56 noten) gjort den iakttagelsen, att
dylikt e (som talrikast förekommer i lagens förra del) visar sig i
allmänhet i sluten stavelse och i synnerhet fore s. Men han anser,
att detta e "ej kan betraktas annorlunda än som en betecknings-
1) Jag hoppas i annat sammanhang kunna visa, att kort y i fsv.
behandlats enligt följande lag: "det övergår till ö framför supradentalerna r,
l (ex. dylia > dölja, fyl r>/öZ), nasalerna n, m, frikativorna d, gh, v, s, men
kvarstår såsom y framför explosivorna (p, b, t, d, k, g), framför / samt
dentalt l (ex. fylla}". Troligen kvarstår det ljudlagsenligt även framför den
palatala nasalen. Då vi i åtskilliga nysv. ord ha y skenbart i strid med
denna regel, beror det därpå, att y var i sådana ord långt vid tiden för
ljudlagens tillämpande (t. ex. i synd, ysta, rym(m)a). Väsentligen samma
regel har tillämpats i danskan (dock ø framgör /: løfte etc.).
2) När de isl. Magnús, Nikolas, abbadís samt pordis och andra
kvinnonamn på -dis i nom. sg. hava s för väntat ss (Noreen: Altisl. G-ramm, § 200
anm. 2 och s. 211), så förklaras även detta av kvantitets- och
akcentför-hållandena. Regeln har varit, att ss förkortas till s i relativt oakcentuerad
stavelse, när föregående vokal är lång (Mpgnüs etc.), men kvarstår, när
den är kort (ymiss etc.), hvilket ljudfysiologiskt sett är lätt begripligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
