Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 Kock: Kort y-ljnå.
som från det till sin betydelse mycket närstående subst. lynne.
(se s. 60). Allbekant är, att vokalisationen i pres. sing, icke
sällan genom analogi-inflytande blivit den för hela verbet
eller en mängd former rådande; jag påminner om fsv. nysv.
grceva etc. etc. med ä-ljud från græver eller om nysv.
mis-firma med i-ljnd väsentligen från misfirmir (Arkiv IV, 165).
På liknande sätt kan ^/-ljudet i begynna förskriva sig från
pres. sg. ind. begynnir och från 2. pl. pres. ind.., pres. konj.
och imper. legynnin, 2. pl. pret. ind. begyntin, nom. pl.
mask. av pass. part. begyntir, passiva formens pres. sg. ind.
och konj. begynniSj pret. begyntis. Även subst. begynnilse
har medvärkat till ^/-ljudets bevarande i verbetx). J-ljudet
i nysv. kyssa har konserverats genom inflytande från samma
verbalformer. Fsv. har blott subst. kus, kos (isl. koss), och
nysv. subst. kyss har alltså i sen tid lånat sitt y från verbet
kyssa. Det i fsv. stundom mötande køssa (beläggställen i
Söderwalls ordbok) kan hava sitt ø-ljud från sådana former,
där ändelsen icke innehöll «-ljud (pret. kyste, imper. kys etc.).
Redan förr än ljudövergången y ;> ö börjat inträda,
finner man i den älsta fsv. en växling i vissa ord mellan
y och ø, hvilken växling då beror på helt andra
förhållanden, och även om en form med ø tillfälligtvis ej påvisats i
de älsta urkunderna, har man dock att stundom uppfatta
den såsom en från gammalt bestående växelform. I
Litte-rarisches Centralblatt för den 13 Mars 1886 har en
anmälare (utan signatur) sp. 393 anmärkt, att ø-ljudet i isl. pl.
sønir (jämte synir) kan så förklaras, att från former med
a-omljud av u (d. v. s. o, i gen. sg. och pl. sonar, sona)
ö-ljudet på analogisk väg inträngde i* nom. pl. fore i-om-
*) Då emellertid begynna är ett låneord med ursprungligt i i penultima
(mnt. beginnen), och då även i fsv. stundom möta former med i (beginna,
byginilse, beginsell), så har möjligen i begynna, begynnilse i övergått till
y först efter ljudutvecklingen y ;> ö framför n i rspr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
