- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
84

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84 Kock: Kort y-}jn&.

lyf(f)te (t. ex. i Förespråk s. 1), under det att Syn. har
lyfftesman jämte löffte; jmf. mht. gelübde, mnt. lofte, platt.-t.
löffte. Även fsv. mylla, mølla, myllare (møllari t. ex. i OGL.)
ha troligen lånats från skilda trakter; jmf. mht. mül, mule,
müllm, ägs. myln "kvarn"; mht. mulnære, mullener, mull(n)er
"mjölnare" samt mnt. molle, mole, molne, platt-t. möle, moll
(Berghaus: Sprachschatz der Sassen), lat. molina, mnt. moller,
molner, platt.-t. moller. Då även isl. har mølna jämte mylna
(i VGL. II möter mølno kalker), under det att fsv. ofta
har mylna, har man till norden sannolikt lånat även
detta ord både med ø och med y. Sedan fsv. mylna, mylnare
blivit på ljudlagsenlig väg mølna, mølnare (jmf.
Sörbygd-målets mulnare med supradentalt 1), har ø-ljudet i dessa ord
bidragit att stadga vokalen ø i mølla, møllare. Som låneord
från skilda trakter äro ock fsv. mønster (Cod. bur. etc.)
"klosterkyrka" och dess mindre brukliga sidoform mynster
att uppfatta; jmf. ägs. mynster, mht. münster, monster, mlat.
monasterium.

Här må nämnas, att en växling ø : y i svenskan
stundom beror därpå, att y ljudlagsenligt utvecklats ur ett äldre
långt ö-ljud. I Tidskrift for Filologi N. R. VII, 309 har
jag framhållit, att ø dialektiskt i fsv. vid förkortning
övergått till y (t. ex. døtt > dy tf). Det förefaller, som om även
i riksspråket en dylik utveckling inträtt vid förkortning
av ø, men blott framför omedelbart följande palatal
konsonant. Isl. fsv. røkt (av røkia) har övergått till
fsv. nysv. rykt; fsv. ømka (jmf. ~ømber\ ømkan, ømkelika etc.
ha dels bevarat m genom påvärkan av adj. öm, dels låtit
mk genom partiell assimilation övergå till nk (fsv. ønkeliker,
ønkelika), framför hvilken ljudförbindelse ø vid förkortning
blivit y i nysv. ynka, ynkan, ynklig. Samma utveckling
framför ng föreligger kanske i isl. dogn, fsv. døgJin (ÖGrL.,
Di.) : fsv. nysv. dygn. Hit torde ock höra no. och fsv. krøkla
men fsv. även krykla "kräkla" (jmf. det nysv. uttalet kr äckla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:19:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1893/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free