Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Gramm, och etym. unders. 153
detta sätt förändrade namnformer (såsom våra dagars
erfarenhet lar) ofta följa personen utom hemmet och vinna
allmän spridning. Den namnform, som ett barn giver sig självt,
vid sina första ofullkomliga försök att uttala sitt förnamn,
upptages ofta av familjen och kommer faktiskt att även
framdeles användas såsom personens värkliga namn; genom
uppkallande kunna dylika "smeknamn" sedan gå i arv till
andra individer. Förhållandet har naturligtvis i detta
avseende varit alldeles detsamma i forna tider som i våra
dagar, och att ursprungliga smeknamn kunde upptagas såsom
värkliga namn och sedan gå i arv, får en god belysning
därav, att även ursprungliga tillnamn (såsom Sturla, Ur’økia
etc.) av de gamla nordborna ofta gåvos såsom värkliga
förnamn åt yngre medlemmar av ätten (Karl Rygh: Norske og
islandske tilnavne fra oldtiden og middelalderen s. VII; Kock
i Skandinavisches Archiv I, 5 f.). Under dessa förhållanden
är det orätt att utan vidare uppställa såsom en allmän, för
språkets hela ordförråd gällande "ljudlag" hvarje
uttalsförändring genom vokalförlust, assimilation etc. i förnamn, och
det är lika orätt att förneka, att dylika förändringar kunnat
inträda speciellt i förnamn, ehuru man saknar liknande exempel
från språkets övriga ordförråd. För att konstatera en dylik
förändring i ett namn erfordras blott att man kan påvisa
analoga fall i andra namn.
Möjligt är, att även de förut avhandlade förändringarna
av förnamnen Äl(w)in, Arnb(i)urn, Äbiu(r)n, A(r)nbiorn etc.
bero icke blott därpå, att de ofta brukats oakcentuerade,
utan delvis sammanhänga med den nu anförda allmänna
tendensen att förändra förnamn, men detta antagande synes
icke behövligt.
Emellertid användes i fsv. jämte Eriker även Erker,
Ercker, jämte Elever (= Elaver) och Eliver (= isl. EiUfr)
även Elver (jmf. om den senare formen Lundgren, anf. arb.),
och naturligtvis betvivlar ingen, att Erker utgör en förkort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
