- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
159

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Gramm, och etym. unders. 159

alla gamla hskrifter av Söderköpingsrätten förlorade, och vår
kunskap om dem inskränker sig till några därur av J. Bure
på 1600-talet hämtade citat. Ifall detta en gång uppvisade
och på detta sätt till oss komna viar är korrekt, så kan
bevarandet av l förklaras» på följande sätt, väsentligen i
överensstämmelse med i i dia. Got. valan är ett reduplicerande
verb och fht. wáen tillhör den s. k. första svaga konj. (pres.
3. sg. wáit)] även det fsv. vm hár därför fordom tillhört
någon av dessa böjningsklasser. Men då hade det i pres.
sg. intet a efter rotvokalen utan hette vlr, hvilken form
(liksom fallet även annars ofta varit med sg. pres.) meddelat
sin vokal åt andra former. Detta var i ett verb med
betydelsen "blåsa" särskilt naturligt; jmf. det blåser, vinden blåser,
samt att da. blæse] fsv. blæsa (jämte blåsa) har æ från pres.
sg. blæs.

Den här avhandlade utvecklingen la > éa är en
företeelse, som i viss mån är besläktad med a-omljudet1).

IV. Några enskilda ord.

sv. abbot.

De mångskiftande svenska uttalsformerna av detta
låneord torde behöva något belysas. Enligt Lyttkens-Wulffs
uttalsordbok brukas utom de normala äbbott och ábott (båda
med öppet á-ljud) även stundom äbbott med det av dem s. k.
trubbiga ö-ljudet i ultima (hvilket annars brukas i
pluraländelsen -or; visor j dockor etc.), abå’t och abö’t (med slutet
ö-ljud). Dessa skiftande uttalssätt bära ännu vittne om de

*) Den av mig i Arkiv N. F. I, 382 f. antagna fsv. dialektiska
utvecklingen av äldre (= isl.) e till l i antevokalisk ställning och med
bevakande av fortis på 1 är icke säker, eftersom fsv. sia "se" och därmed
sammanhörande ord kunna ha fått i från sg. pres. (sir; med i-omljud av e).
I fall en dylik utveckling inträtt, $å har den i alla händelser varit inskränkt
till få trakter och naturligtvis ej försiggått på samma tid och ort som
ljudutvecklingen m > éa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free