- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
165

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Gramm, och etym. unders. 165

isl. häss "hes".

Flertalet av de skenbara undantagen från regeln, att ai
i de nordifka språken övergår till d, hava så småningom
blivit avlägsnade. Den viktigaste inskränkningen av regeln
utgör som bekant utvecklingen ai > ä i semifortis-stavelsen
i *aitt (eitt) : at "icke", Oleifr : Olafr etc. etc. (Kock: Bidrag
till sv. etymologi [1880] s. l ff., Svensk akcent II, 341). Bland
de ännu oförklarade orden är Mss ett av de viktigare. Jag
kan icke fullständigt utreda ordets historia, men följande
synpunkter förtjena kanske framhållas. Ordet visar även i
andra språk oväntade former. Medeleng. har jämte hose även
horse (nyeng. hoarse\ mnl. heersch jämte heesch, hvilka for-

Jag uppfattar den på följande sätt. Sedan man såsom slutljud i haf etc.,
som tidigare uttalats med /-ljud, erhållit ø-ljud (betonad frikativa), och sedan
i win9 w ær a etc. f ramljudet w (den labiala halvvokaleii) blivit betonad
frikativa, så stadgades den ortografiska regeln, att man för att uttrycka den
betonade labiala frikativan ej blott i framljud utan överhuvud i början av
en stavelse använde tecknet w (v, u) (till införande av denna beteckning
bidrogo även siöwar etc. med gammal midljudande labial halvvocal). och ej
blott såsom slutljud i ett ord, utan överlmvud i slutet av en stavelse
använde tecknet /, t. ex. ha-wa (ha-ua), hal-wa (hal-ua), ri-wer; Jcaf-lCj silf-re,
hæf-ia. (Även om denna ortografiska regel genomfördes så tidigt, att tu-ljudet
i wæra etc. ännu icke blivit labial frikativa, är regeln lätt begriplig,
eftersom den labiala halvvokalen och den labiala frikativan äro nära besläktade
ljud, som lämpligen kunna betecknas med samma tecken). Den ganska
vanliga stavningen awund (för afund] visar uttalet a-vund etc. När man
stundom (fastän mera sällan) finner sådana stavningar som halvri, sialura,
sil-wre, kræuia, yvret etc., så visa de att i dylika ord stavelsegränsen dialektiskt
kunde ligga framför ^-ljudet. Även inne i en stavelse användes tecknet /,
t. ex. gafl, søfn (enstaviga, i motsats till riwer etc.), hvilket var så mycket
naturligare, som i ord sådana som þiufs, halft etc. man uttalade dels /-ljud
(genom påvärkan från följande tonlösa konsonant), dels ø-ljud (emedan man
alltjämt kände ordens samhörighet med þiuwer, halwer etc.). Stavningen
hafwa, halfwa etc. visar, att i vissa trakter stavelsegränsen föll (icke fore
och ej häller efter, utan) i ^-ljudet, så att detta i uttalet fördelades på
två stavelser. För att uttrycka detta kunde man icke använda någon
lämpligare metod, än att skriva fw (fu, f v), eftersom ^-ljudet betecknades i
slutet av en stavelse med tecknet / och i början av en stavelse med tecknet
w (u, v). (Det bör nämnas, att jag enskilt hort professor Th. Wisén uttala den
åsikten, att den olika stavningen isl. lifa men fsv. liwa etc. berodde därpå,
att i det förra språket stavelsegränsen låg efter, i det senare fore ^-ljudet).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free