Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 Kock: Kort y-Jjnd.
fsv. þyr~ka, isl. þurr, men här skulle ock möjligen kunna föreligga
i-omljud av ø, jmf. fsv. þor, nysv. torr), følia 7, følias 196, følgUr
50 etc., føl (subst. "föl") 991, køluo liwg 544, køldh 551.
T-ljudet framför r i några ord beror därpå, att vokalen
förlängts fore ljudutvecklingen y > ø framfor r. I Fsv. ljudlära II,
394 ff. (jmf. ock s. 425) har jag havt tillfälle visa, att åtminstone
a, o, men troligen även övriga vokaler förlängts i fsv. framför den
gamla ljudförbindelsen rå. Att detta var fallet med «/-ljudet,
framgår av följande ord i vår handskrift: byrdlie 55, 505 etc,, mata
byrdhe 506, byrdh 315, 740 etc., forbyrdh 547. Ännu i Gustav I:s
Bibel och i andra skrifter från den äldre nysv. perioden möter man
y framför gammalt rå (se nedan s. 240).
I fsv. har a framför rt förlängts i tvåstaviga men ej i
ensta-viga former (Kock: Fsv. ljudlära II, 403, Undersökningar s. 45 f.),
eller riktigare uttryckt: när r t efterföljdes av sonant (Tamm:
Fonetiska kännetecken s. 15), t. ex. vårta: svart. Som bekant
motsvaras isl. port av nysv. riksspråkets port (jämte pörrt), liksom vi
uttala ort (jämte orrt). I Åsbomålet heter det urta "ort", ärta
"ärt", start "stjärt" etc. (G. Billing: anf. arb. s. 144), och det
danska Sejerømålet har ært "ärt", sværde "svärta" etc. (P. K.
Thorsen: anf. arb. s. 31). Härav förklaras yrthir 397, yrtagardh 397,
odJiyrth 719, odtiyrtena 1005 i vår handskrift, hvilka skrivningar
angiva uttalet yrt *). Då nysv. har ort av äldre yrt, så, ifall även
i rspr. också palatala vokaler förlängts framför rt -f sonant, kan
det bero därpå, att yrt utgått från ordets enstaviga former, yrt
åtfcr från de tvåstaviga yrtir etc. Y-ljudet i myrkith 234 belyses
av det ovan s. 56 sagda, och styrkir 344 har förklarats ib.
Skrivningen kyrkian 334, kyrkmcessa rydh 1017 harmonierar med det
nysv. uttalet kyrkan.
Även i ett par andra ord förekommer y framför r. Någon
särskild orsak till tliyrstoghir 229 kan jag icke angiva, och
måhända visar denna liksom ett par andra former med y, att
ljudutvecklingen y ^> ö framfor r ännu icke blivit fullt genomförd, eller
att stavningen ännu icke konsekvent angav dess genomförande.
För de andra av mig åsyftade formerna kunna dock särskilda
orsaker till «/-ljud misstänkas. Detta är förhållandet med fyrme 106
"håller (lindrig) fasta". Åsbomålet har nämligen (liksom vissa andra
skånska mål) lång vokal framför rm i arm "arm", barm "barm", tarm
"tarm" etc. (G. Billing ib. s. 100), så ock i orm "orm" (ib.
s. 93), och att detta uttal fordom tillhört även rspr., visar det
slutna ö-ljudet i nysv. orm (jmf. ovan s. 52 om ost). Det är
möjligt, att i den dialekt, som vår hskr. representerar, «/-ljudet
förlängts i fyrma fore ljudutvecklingen y > ø framför r (att detta
dock ej var fallet i vissa trakter, visar det i fsv. även brukliga
førmá). Då prep. fyri 391, ej blott hvad rotstavelsens vokal angår,
J) Även G-ustav I:s Nya Testamente har målyrt (Uppenb. bl. 72 s. 2;
på motsvarande ställe i hans Bibel malört).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
