Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Kort «/-ljud. 241
bl. 17 s. 2; Luk. bl. 45 s. 1), byrdo (Gal. bl. 118 s. 2 bis,
Upp. bl. 154 s. 1), byrdona (Luk. bl. 45 s. 1), vpbyrd (Phil.
bl. 124 s. 1), byrdigh (Apostl. bl. 82 s. l bis); däremot
bör-digJi t. ex. Marcus bl. 34 s. l, börd Matth. bl. 4 s. 1. Även
i andra skrifter från reformationsperioden möter man
stundom y i dessa eller likartade ord. Så t. ex. ej blott i
Gustav I:s Nya Testamente wyrdning, inhyrdes, witnesbyrdh utan
ock senare t. ex. hos Lucidor (se Arkiv I, 231) wyrdad, hos
Salberg byr da, wyrda, hos Lagerlööf wyrda (Aksel Andersson:
Joh. Salbergs Grammatica Svetica s. 97), i Gustav II Adolvs
Bibel witnesbyrd, byrdor, i Karl XILs witnesbyrd men
bördor, ännu i 1734 års lag torf skyr å (Joh. Carlsson i
Nysta-varen III, 156) och i Halenius’ konkordans från 1730-talet
inbyrdes. Då i fsv. vokalerna förlängts framför r$, förklarar
denna omständighet ^-ljudet i de anförda orden: vokalen var
i vissa trakter lång vid Ijudutvecklingen y > ö (jmf. s. 250
förhållandet i danskan). Det nuvarande riksspråkets börda
etc. visa emellertid, att i andra trakter y i dylika ord ännu
icke förlängts vid utvecklingen y ;> ö fore r. Även fsv. har
stundom børdh, børdhe, inbørdhis, vørdha etc.
De i det föregående framhållna förlängningarna av y
(och av andra vokaler) hava för övrigt icke inträtt samtidigt
framför alla de i fråga varande konsonantförbindelserna. Under
den förutsättning, att framför s amma konsonantförbindelse
förlängningen inträdde ungefär samtidigt för alla vokaler (hvilket
visserligen ej är säkert, men dock i viss mån troligt), så lar
oss utvecklingen stånda > standa >. stånda; v ämbar > vämbar
> våmbar; vårta ;> värta > vårta, att förlängningen av y i
syndir, dymbilvika, yrtir inträdde fore Ijudutvecklingen ä > å
(d. v. s. fore slutet av 1300-talet); å andra sidan visar hampa
(ej hampa) men stympa (ej stömpa], kasta (ej kasta) men ysta
(ej östa), vante (ej vante) men mynt (ej mönt), att
vokalför-längningarna framför mp, st, nt försiggingo efter
Ijudutvecklingen ä > a men fore ljudövergången y > ö framför m, s, n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
