Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 Kock: Kort #-lud.
Utom Ijudutveeklingarna a > å och y > ö ar även
ljudövergången från det mera europeiska ö-ljudet i lo etc. i älsta
fsv. till det slutna starkt rundade ö-ljudet i nysv. bo etc.
delvis upplysande för tiden för vissa vokalförlängningar. Då
nysv. har orm, ost med slutet ö-ljud, tydande på äldre
förlängt o, men a (ej å) i arm, kasta, så kan man sluta till
följande kronologiska utveckling: 1) gä>gå 2) arm > ärm och
orm > orm 3) utveckling av ö till det slutna (nysv.) ö-ljudet l)
4) ärm > arm, orm > orm samt 1) gä > #å 2) kasta >. Aðstø
och os£ > 5s£ 3) utveckling av det slutna ö-ljudet 4) kasta >
kasta, öst > osi. Även vokalförlängningen framför rrø i horn,
barn etc. inträffade efter utvecklingen ä > å men fore
utvecklingen av ö till slutet o (jmf. Fsv. ljudlära II, 404,
425); däremot visar nysv. sorla med öppet (ej med slutet)
ö-ljud samt karl, att förlängningen framför rl försiggick ej
blott efter ä > å utan ock efter alstrandet av det slutna
ö-ljudet. Då man nu på 1400-talet finner stavningen soorl
(uppgift av Noreen i Pauls Grundriss I, 481, § 147 a),
så är tiden för det slutna o-ljudets utbildning tämligen
angiven.
Den fsv., i åtskilliga ställningar inträdande förlängningen
av vokalen kvarstår således ingalunda alltid i nysv. Regeln
är, i stort taget, för riksspråket i trängre mening, att
vokalförlängningen kvarstår, när följande konsonanter sammansmält
till ett enhetligt supradentalt ljud, under det att vokalen
annars å nyo förkortats, t. ex. barn, varda, vårta, sörla, men
lång, tyngre, hålla, hynda, dymmelvecka, stympad, vänte, ysta,
styrka. Bibehållandet av vokalläijgden står alltså, åtminstone
i vissa trakter, i kausalsammanhang med sammansmältandet
av de två följande konsonanterna till ett enhetligt ljud; jmf.
härmed att enligt riksspråksuttalet i sydligaste Sverge, där man
*) Obs. ock det slutna ö-ljudet i sådana låneord som domkyrka, prost
etc., hvilket ljud utvecklats i Sverge av det europeiska ö-ljud, hvarmed orden
uttalas i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
