Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 Kock: Kort y-ljud.
God. bur. torde vi ha spår av en dylik utveckling. Rydqvist
IV, 46 anför nämligen från denna urkund några ord med e
i st. f. normalt i: skelia "skilja"-, skeldos, veliom, selver, self
(bis), selke, tel "till", herpe, kerkio (hvartill kan läggas
åtminstone kerkian s. 6), ven (bis) "vän", venstra ("vänstra"),
i hvilka alla ord supradentaler (r, l, n) efterföljde e. M.
vinstri fsv. vinstre hade supradentalt w, emedan det på
ur-nordisk tid stod intervokaliskt (jmf. fht. winistar).
Denna invärkan på ? av supradentaler synes under ett
särskilt förhållande hava i rspr. gått ett steg längre. I
"Tübinger fragmente der älteren Frostathingslög" s. 9 har Sievers
framhållit, att i fno. e övergår till æ efter v, t. ex. verk >
værk, ofveðre > ofvæåre; v har alltså framkallat ett Öppnare
uttal av vokalen. Då nu supradentaler hava en likartad
tendens, förmodar jag, att genom samvärkan av föregående
v och en följande supradental den öppna vokalen ä i några
svenska ord utvecklats ur i; deras ä-ljud låter sig annars
svårligen förklara. Jag ser nämligen intet hinder för att
antaga tillämpandet av följande ljudlag: "efter v övergår l
till ä framför tautosyllabisk supradental, när nästa stavelse
icke innehåller i eller i"; måhända bör dock regeln i stället
sålunda formuleras: "efter v övergår ? till å framför de
tau-tosyllabiska supradentalerna l och nj\ Orden med dessa
ljudförhållanden äro helt få, men på så sätt förklaras fsv.
vild nysv. väld (om deras /-ljud jmf, s. 259), fsv.
vinstre nysv. vänstre*), fsv. vin nysv. vän (nysv. vann med
långt ??-ljud utgör en. kompromissform av ack. vän [jmf. det
ännu brukliga uttalet vanlig} och nom. vinn; om supraden-
*) Noreen synes i Altisl. gramm.2 § 239, 4 vilja förklara nysv. vänstre
såsom en kompromissform av *vestri och vinstri. Jag delar ej denna
mening och hoppas i annat sammanhang kunna visa, att vid samnordisk
förlust av nasal (ej vid dess assimilering med följande tenuis) efter i9 u
vokalerna bliva f, ü (ej é, ö). Assimilering av nasal -f- tenuis åter torde ha
inträtt i relativt oakcentuerad ställning, samt när nasalen och tenuis voro
tautosyllabiska, ej när de voro heterosyllabiska (isl. *enft-ia > ekftia, fsv.
æn-fcia).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
