- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
256

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om supradentalt l och n i det nordiska fornspråket (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256 Kock: Supradentalt l och n.

enligt vissa trakters uttal, t. ex. i nökJcel "nyckel", gammel
"gammal" och i ändelsen -ul: sliul "slaga", tyssul "tistel"
etc, samt i åtskilliga svenska mål? i synnerhet i
avlednings-ändelserna -al, -ul, t. ex. gammal "gammal" (jämte gammal),
skakal "skakel" etc. i Degerforsmålet, i Närpesmålet aksul
"axel", bitul "betsel" etc.

Frågan är, huruvida /-ljudet i denna ställning i
fornspråket varit dentalt eller supradentalt. Då åtskilliga
moderna bygdemål, som bibehållit supradentalt / för övrigt, låtit
fornspråkets supradentala l övergå till dentalt efter palatala
vokaler med fortis (i il, hel*) etc.) och således i detta
avseende intaga en ung ståndpunkt, så kan deras vittnesbörd
för ursprungligheten av dentalt l efter vokal med infortis
behöva bekräftas. Jag. tror mig kunna anföra ett ord, som
talar härför.

Av den för sin tid utmärkte grammatikern Aurivillius7
bestämda uppgifter i Cogitationes de lingvæ sviogoticæ recta
scriptura (1693) s. 97 ff. framgår, att man enligt det dåtida
riksspråksuttalet i åtskilliga trakter ännu använde
supradentalt l (med hvad han kallar "durior et crassior pronunciatio").
Enligt honom är l dentalt i framljud, alltid såsom långt
ock dessutom såsom kort efter vokalerna e, i och delvis
y 2) (fela, sila, skyla etc.) samt efter s (slå etc.). Däremot
supradentalt såsom kort fore och efter labiala och gutturala
(palatala) konsonanter (i fly, glad, humla etc., Ulf, tolk;

*) Att det egentliga fornspråket värkligen hade supradentalt l även
efter palatala vokaler, framgår därav, att det palatala y övergått till ö
framför l i ord sådana som f yl >>föl etc., att i i fsv. dialektiskt blivit e i
silke > selke etc. (s. 248), och att i blivit ä i vild > väld etc. (s. 248). Då
emellertid många moderna bygdemål, som annars hava l, använda l framför
palatala vokaler, och då detta redan på Aurivillius7 tid var det i de flästa
trakter brukliga uttalet, torde dentalt l jämförelsevis tidigt börjat användas
i denna ställning.

2) Enligt s. 98 brukades emellertid i Östergötland supradentalt / i
wilia, skillia, hwila, Sela, sila och i många andra ord. I detta landskap
har väl alltså supradentalt / ljudlagsenligt kvarstått efter e, i, y.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free