- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
257

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om supradentalt l och n i det nordiska fornspråket (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Supradentalt l och n. 257

wälia etc.); i ord sådana som gawel, wayel, kummel etc.,
alltså när l fordom sammanstött med dylika konsonanter, men
numera ett V-ljud utvecklats framför det; vidare i
rotstavelser efter vokal, som ej är e, i (eller y\ t. ex. Elf, kalk,
moln, fulj kölj gala. Överensstämmelsen med förhållandet i
många nutida bygdemål är uppenbar.

Emellertid upplyser Aurivillius, att fastän man enligt
denna regel hade supradentalt l i häl, gräl, kräl, träl, wäl
etc. och även i Siäl "phoca", ordet Siäl "anima" uttalades
med dentalt l1) (s. 99). Uppgiftens riktighet bekräftas därav?
att även i Degerforsrnålet själ "phoca" har supradentalt men
själ "anima" dentalt /7 och sanuma ljud tillkommer sistnämnda
ord i den finländska Närpesdialekten, som annars brukar
supradentalt l2). Då detta uttal alltså användes av rspr. för
två hundra år sedan och alltjämt brukas i olika bygdemål,
sä är det otvivelaktigt, att det är gammalt. Denna olikhet
hos /-ljudet i själ "phoca" och själ "anima" torde kunna
förklaras genom ordens urnordiska former 3). Själ "phoca"
har utvecklats ur ett urnord. * selan med / omedelbart efter
fortisstavelsens vokal, under det att, såsom det got. saiwála
visar, /-ljudet i själ "anima" på urnordisk tid föregicks av
en vokal med infortis. Jag antar, att /-ljudet i denna
ställning redan på urnordisk tid var dentalt (jmf. såddes etc.

J) Då enligt Aur. saál och enligt S. Columbus: En svensk ordeskötsel
s. 45 saalj maal hade dentalt l, så överensstämmer detta med uttalet i
moderna mål; orsaken är, att de äro låneord. Aur. uppgiver (s. iOl), att ålder,
ålder hade supradentalt L Med ålder menar han säkerligen årder "plog", som
även annars skrives ålder, åhlder i den äldre nysv. (t. ex. i Linds ordbok).
Hans ålder är => Eietz ålder "grå-al".

*) Åström ib. VI, 6 s. 109; Freudenthal ib. s. 71.

3) [Korrektur-not. I den just nu utkomna Upsala-studier s. 6 if. söker
Bråte visa, att det fsv. siäl "anima" är ett tyskt låneord (fsax. seola). Om
så vore, förklarade detta det dentala l i själ. Men B:s hypotes är osäker,
särskilt därför att det ej lyckats honom förlika ia i fsv. siäl med«eø i
fsax. seolaJ]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free