- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
262

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om supradentalt l och n i det nordiska fornspråket (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262 Kock: Supradentalt l och n.

att Id (le?) sedan gammalt sammanstött i valda. På analogt sätt
har a behandlats framför nd. Fsv. vande > vände :>nysv. vånda
hade sedan gammalt ljudförbindelserna nå (nð); i fsv. vande
(pret. av væniá) hade n och d (Ö) sammanstött först genom
den samnordiska synkoperingen (urnord. *wani$Ö). och här
bibehöll a tillsvidare sin korthet. Den olika behandlingen
av a beror på, att det i infin. valda och i subst. vande
efterföljdes av dentalt / och n + d, i pret. valde och vande
av supradentalt l och n + d.

Genom att antaga supradentalt n sprides dessutom ljus
över det hittills ofullständigt förklarade pronom. høn, biform
till nom. sg. fem. hön (av mask. lian). Formen høøn
förekommer i Smålandslagen, och enligt N. M. Petersen: Det
danske, norske og svenske sprogs hist. I, 161 anträffas i
Jutlandslagen høn. Dessutom har ø-ljudet från nom. høn
inträngt i ack.-formen høna i Smål.-l. (jmf. att iiQm. hon
meddelat sitt o åt ack. hona för håna).

I Fsv. ljudl. II, 481 har jag fattat høøn såsom en
oomljudd form av hann (och antagit att p dialektiskt
utvecklats till ø), under det att Noreen i Pauls Grundriss
I s. 500, § 182, 2 iörmodar, att høn utvecklats ur ett *hönij
och han jämför got. mawi etc. Att här tänka på ^-omljud
synes mig dock avgjort oberättigat, och senare har Falk i
Arkiv II, 114 ff. visat, att ö-ljudet i st. f. väntat p-ljud i den
normala nom. sg. hön framkallats av nasalen.

Formen høn kan icke skiljas från hon; båda måste hava
^-omljud, och i själva värket är ø i høn lätt förklarligt.
Ännu i dag uttalas hon i bygdemål (i Multrå) med
supradentalt n (Blomberg: Ångermanländska bidrag s. 13), och detta
uttal är gammalt. På grund av sin betydelse erhöll nom. sg.
*hänu redan på urnordisk tid stundom fortis, stundom
in-fortis. I den förra ställningen utvecklades ljudlagsenligt hön,
men när detta hön i de östnord, språken i satssammanhanget
erhöll infortis, övergick ö liksom annars vid förkortning till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free