- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
263

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om supradentalt l och n i det nordiska fornspråket (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Supradentalt l och. n. 263

u i fsv. fd. hun (jmf. Kock i Arkiv IV, 176 if.). Mr det
urnord. *hänu hade infortis, uppstod därav *hanu (jmf. i isl.
normalt ack. hana, blott ytterst sällan hana). Men efter
vo-kalförlängningen kunde *Mnu naturligtvis också stundom i
satssammanhanget erhålla fortis, och då gav på vanligt sätt
*hanu > hpn. Nu övergår emellertid som bekant i östnord,
språk p, Q ljudlagsenligt till ø, ø framför de supradentala
ljuden r och /, t. ex. p/ -> øl, pl "rem" ;> øl (Kock: Fsv.
ljudlära II, 464 ff.). Behandlingen av Q framför supradentalt n
bör naturligtvis hava varit densamma, och *hpn blev därför
östnord, høn. Då i Smål.-lagen skrives høøn, angivande långt
’ø-ljud, så är det ett nytt exempel från denna urkund på,
att enstaviga ord med kort rotstavelse låtit denna förlängas;
i samma skrift möta t. ex. lutt (av lut), manntall (av mantal)
och munn (av mun) (Kock: anf. arb. s. 417).

En alternativ och med denna nära besläktad
uppfattning av hø(ø)n vore den, att det utvecklats ur gammalt *hpn.
Sedan man på ljudlagsenlig väg i nom. sg. fått mask. *hunn :
fem. hön, har i så fall ö-ljudet i hön genom analogipåvärkan
utbytts mot g (*liQn), emedan åtskilliga andra ord, hvilka ej
hade nasal efter rotvokalen, hade en växling ä: Q i nom. sg.
(blår: UQ etc.); jmf. att det ljudlagsenliga pret. var : öru etc.
utbyttes i isl. på analogisk väg mot var: váru, vpru (Kock i
Arkiv E". F. I, 50). Senare övergick i östnord, språk *li$n
ljudlagsenligt till høn till följe av w-ljudets supradentalitet.

På hvilketdera sättet man än uppfattar høn, blir alltså
^-ljudets supradentalitet konstaterad.

Även i fsv. gønom, motsvarat av isl. gøgnum, har p
övergått till ø framför n. (I oakcentuerad ställning blev gønom
;> gynum enligt Arkiv N. F. II, 16). Jag skall här icke
undersöka, huruvida gønom, gynum även motsvara det fno.
gøgnum.

Ännu ett, om ock mindre säkert, stöd för min
uppfattning må anföras. Som bekant har svenskan supradentaler

ARKIV FÖR NORDISK PILOLOGI ix, NY FÖLJD v. j_8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free