Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Udvalg af Oldnordiske Skjaldekvad med anmærkninger ved Konráð Gíslason» (Theodor Hjelmqvist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjelmqvist: Anmälan. 211
Så t. ex. anmärker Gíslason (Sk., s. 127 f.), att andnes (Sk.,
Gunnlaugr ormstunga, v. 16) icke gärna kan betyda näs, eftersom
man då tvingas att antaga "näsets skida" (andness öndorr) såsom
omskrifning af begreppet skepp. Då en sådan kenning saknar
säkra motstycken, föreslår Gíslason, att man skall återgå till
Bgils-sons tolkning af annes såsom betydande lingula anatis = mare.
Hafvets (eller vattnets) skida är en vanlig benämning på skeppet.
I allmänhet gäller det om Gislasons kommentar, att den med
enkla medel åstadkommer stora ting.
Det skulle föra oss för långt,, om vi här ville framhålla
ytterligare bevis härpå: D:r Finnur Jonsson har i sin Indledning (s. XXVII)
fäst uppmärksamheten på några glansställen, som visa oss
Gislasons enastående förmåga att utveckla en skalds tankegång, enkelt,
klart, men på samma gång grundligt. Till dem får jag hänvisa.
Det fina förstående af skaldepoesien, som framträder i
Gislasons skrifter, är ej blott en frukt af hans stora naturliga
begåfning. Det vittnar också om hans allsidiga kännedom af den forna
poetiska litteraturen.
I Sk. möter man den mest grundliga lärdom, som genast har
till hands en massa detaljer.
Någon gång tyckes författaren rent af fråssa i det rika
material, som anföres. Man läse s. 189 o. ff., s. 193 o. f. i
Anmärkningarna, eller må man genomgå de exempel på
afskrif-vares felaktiga rättelse af assonansen, som anföras s. 208 f.!
Gislasons böjelse för exkurser förnekar sig icke heller i detta
arbete; det innehåller bidrag till tolkningen af många verser, som
ej upptagits i själfva texten. (Sk., s. 66, s. 111, s. 118 o. s. v.)
Emellertid torde Sk. vara något öfverskådligare än t. ex.
kommentaren till Njála, där läsaren ofta har svårt att leta sig fram
genom det öfvermåttan rika innehållet1).
På ett älskvärdt och tilltalande sätt framträder genom och
trots den vidlyftiga lärda apparaten författarens försynta och
blygsamma personlighet. Det gör ett behagligt intryck att finna
Gíslason, långt ifrån något rätthafveri, villigt erkänna
missuppfattningar uti sina äldre skrifter (se t. ex. Sk., s. 74, s. 104, s. 110).
Öfver hufvud taget utmärkes hans forskning af stor försiktighet.
Han företager ej garna några emendationer, som alltför svårt
omändra den öfverlämnade texten. Som exempel på hans ändringar
må här erinras om utbytandet af handskrifternas áföll 1. afluôll
mot álfoll i en vers af Hallfrøþr (Sk., v. 10; jfr s. 108):
alf oll drepe ötále. -
Emellertid torde de flesta emendationer, som förekomma i Sk.,
redan vara föreslagna och motiverade uti äldre arbeten af Gíslason.
Eätt intressant och på samma gång belysande för Gislasons
träffsäkerhet såsom textförbättare är den omständigheten, att en
*) Se Finnur Jónssons nekrolog öfver G-islason i Arkiv för nordisk
filologi VII, s. 294.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
