Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: £7-omljudet. 293
inträdt nästan undantagslöst . . . Hvilka dessa omljud-förhindrande
konsonanter eller konsonantförbindelser varit, tilltror jag mig icke att här kunna
uppgifva, och möjligt är, att de icke ur de nu föreliggande nord. språkliga
minnesmärkena någonsin kunna säkert uppvisas . . . Jag vill emellertid
påpeka, att i alla kända ex. på omljud från fsv. endast en konsonant (kort
eller lång) eller ock g, l, n, r + kons. står emellan det ^-omljud verkande
ljudet och det a, hvarpå omljud verkats. Enda undantaget härifrån synes
vara fsv. rost . . ."
Hvar och. en som genomläser detta citat,, måste icke blott till
följe av frågetecknen (som äro W:s egna) utan framför allt på grund
av resonnemanget i dess helhet finna W:s åsikt ytterst svävande.
Huvudsaken för grammatikernar: hvilka konsonanter ha
förhindrat omljudets inträdande? Härpå svarar W., att han ej vet det, och
att man måhända aldrig skall kunna få veta det. Hans negativa
uppgift, att de fsv. exemplen med omljud ha blott en kons. eller
g, l j n, r + konsonant efter vokalen, är ytterligen litet upplysande.
Ty väl att märka: ord med dessa konsonantförhållanden hava
ingalunda alltid omljud; fsv. har sålunda t. ex. man (isl. møri), ej *møn.
Detta är W:s av honom s. k. "konsonantteori". Det torde
dock vara tvivelaktigt, huruvida en så obestämt framställd
förmodan rätteligen kallas en teori.
W. själv övergav den väsentligen också mycket snart.
Redan i slutet av Horn. Ij. (publicerad på våren 1890) söker
han förklara den stora skillnaden mellan omljudsförhållandena i de
östnord, språken å ena sidan och i isl. å den andra väsentligen på
helt annat sätt. Han menar nämligen, att ett i stavelse med
se-mifortis stående u (och även i) icke skulle ha värkat omljud, och
han antar, att det skulle redan under omljudsperioden ha varit en
högst betydlig olikhet mellan fsvenskans och isländskans
akcen-tuering. Sin förut framställda hypotes omtalar han nu endast i en
not s. 151 på följande föga tillitsfulla sätt:
"Så vida det Ugger något i den af mig s. 47 framstälda förmodan,
att saknaden af omljud i vissa fsv. ex. skulle kunna bero på beskaffenheten
af den konsonant, som stod emellan det omljud verkande ljudet och det ljud,
hvarpå omljud verkas, - en förklaring som jag efter den s. 145 gjorda
utvecklingen icke nödvändigt behöfver anlita *) - så kunde a för p i dessa
ord [vafivi, stafivi] bero på att þ hindrat inträde af omljud. Något ex. med
oomljudd vokal, då þ följer är nämligen icke uppvisadt från fsv."2).
Men tämligen snart fann W. ej häller den nyssnämnda, av
honom framkastade akcentuerings-hypotesen tillräcklig att förklara
de nord. språkens omljtidsförhållanden.
*) Kursivering och spärrning i citatet gjorda av mig.
2) Det var under dessa förhållanden, som jag i C/-omlj. s. 25 noten l
säger, att W. "får anses själv ha övergivit" sin i förra avdelningen av Horn.
Ij. framställda hypotes. Detta påstår W. i [/"-omlj. s. 3 noten 3 vara ett
"misstag" av mig, eftersom han icke tagit hypotesen tillbaka utan nedskrivit
nyss av mig citerade not. Jag skall icke tvista om, huruvida detta bör eller
icke bör kallas ett "misstag"’ Hvar och en som uppmärksamt genomläser
både senare och förra avdelningen av Horn. l j., torde giva mig rätt i att W.,
för så vitt han i tryck utalat sin åsikt, redan på våren 1890 åtminstone
"väsentligen övergav" (såsom jag ovan uttryckt saken) sin i slutet av år
1889 framställda hypotes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
