Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: tf-omljudet. 299
hans anmärkning, att jag med min uppfattning av omljudet icke
behövt antaga, att Magnus havt långt a, när det varit utsatt för
det här omtalade kombinerade omljudet, utan kunde hava antagit.,
att ordet vid denna ljudutveckling havt kort a. Orsaken hvarför
jag antagit, att Magnus l) (ej Magnus) underkastats kombinerat
omljud, är den, att jag ej känner något säkert östnord, exempel på
att kort a underkastats dylik utveckling (hvarmed jag ej vill
bestrida möjligheten av att detta kunnat vara fallet).
Min alternativa förklaring vill W. däremot alldeles icke gå
in på. Han yttrar Z7-omlj. 8: "Att den omljudda vokalen,
såsom K. alternativt antar, skulle kunna bero på lån från
fornnorskan, därföre att detta namn först skulle vunnit utbredning i
följd av att den dansk-norska konungen, norrmannen Magnus
den gode (född 1024), burit detsamma, anser jag otroligt. Ty
jämförelsevis få voro väl de danskar som hort denne konungs namn
uttalas av norrmän" 2). W. menar att det var genom skriften,
och huvudsakligen genom mynt, som "konungens namn blev
bekant och spritt".
Detta resonnemang är ytterst djärvt. Själv antar W. (Sv.
landsm. XIII nr 4 s. 14), att namnet Mörten vandrat från
Danmark till Norge, och här kunna myntinskrifter tydligen icke hava
spelat någon roll. Det är därför svårt att inse, hvarför ej namnet
Magnus skulle kunnat vandra från Norge till Danmark. Men just
hvad detta namn angår, talar historien, ett tydligt språk.
Hon lar oss att denne i Norge födde konung åtskilliga gånger
besökte även sitt andra land Danmark, att han vid dylika besök
vistades i landets olika provinser (Seland, Fyen, Jutland, Slesvig,
Skåne), att han stundom uppehöll sig ganska lång tid i Danmark,
att han vid besök därstädes hade med sig följe av norrmän, stundom
t. o. m. en hel norsk här, att under hans anförar skåp danskar och
norrmän gemensamt kämpade mot venderna (i slaget på Lyrskovs hed).
Skulle man under sådana förhållanden kunna hysa den avlägsnaste
förmodan om att jämförelsevis blott få danskar hort konungens
namn uttalas av norrmän? Skulle t. ex. konungens norska krigare
hava omsorgsfullt undvikit att nämna konungens namn för sina
danska kamrater? Nej, vi kunna vara fullt förvissade om att
tusentals och åter tusentals danskar hort konungens namn uttalas just
av norrmän, och att under denna föga läskunniga tid hans namn
så gott som alldeles icke vann spridning genom myntinskrifter.
Men icke nog härmed. Även på en annan väg har det från
Magnus den gode utgående namnet Magnus kommit till Danmark.
Jag kan nämligen numera hänvisa till en avhandling av G. Storm
(Arkiv N. F. V, 199 ff.), där han särskilt undersökt våra
förfäders uppkallelsesystem och förnamns utbredning. S. 215 omtalar
han, huru namnet Magnus, som först bars av Magnus den gode,
noten
*) Längden av a i lat. magnús är konstaterad, se Kock: U"-omlj. 8
L. 2) Spärrningarna äro W:s egna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
