Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Z7-omljudet. 305
värkligen runstenens susur representerar *Spsur. Måhända
representerar det *Süsur eller *Susur eller *Sösur eller *Sosur.
Emellertid förekommer sasur ej blott enligt Nielsen på en dansk
runsten, ulan möter ock på svenska runstenar (Bautil 88 = Liljegren
402; Bautil 409 = Liljegren 208), och Nielsen anför även åtskilliga
på Satsur hänvisande yngre former från olika urkunder (Sagerus,
Sascerus, Sad ser etc.).
I fall susur representerar *Spsur (Syssur), så är förhållandet
mellan susur och sasur att förklara som förhållandet mellan usur
och asur *).
Även i de av W. ?7-omlj. 11-14 diskuterade namnen Ølvlry
Søluothorp (Solve) (och Auluarus} föreligger omljud, värkat av ett
bortfallet, icke av ett kvarstående ljud.
I Horn. Ij. 152 hade W. såsom stöd för dessa namns
beviskraft anfört (utom det enligt hans egen mening icke vittnesgilla
runstungna sulfa) blott de från Saxo hämtade personnamnen Oiver
och Solve. Däremot anmärkte jag i 6T-omlj. 17 f., att dessa (i
förteckningen på kämparna i Bråvallaslaget hos Saxo förekommande)
namn icke äro bevisande för de östnord, ljudlagarna, eftersom
Saxo kunnat hämta dem från någon isl. källa. Detta vill W. i
[7-omlj. anf. st. icke, eller åtminstone icke fullkomligt, medgiva.
Numera kan jag hänvisa till Axel Olriks utredning (i Arkiv N. F.
VI, 256 ff.) av frågan om Saxos källa till Bråvallaslagets
kämpa-förteckning. Därav framgår, att Saxo använt en från södra Norge
stammande källa, och att därför i denna kämpaförteckning åtskilliga
norska drag möta. På dessa hos Saxo förekommande namn kan
alltså alldeles intet byggas.
Emellertid hade lektor M. Lundgren, den förnämste kännaren
av fsv. personnamn, straxt efter publicerandet av min uppsats
U-omlj. med anledning av densamma i brev (av den l juni 1891)
fäst min uppmärksamhet på att omljudda former av namnen Ølwir,
Sølwa (fem.) förekomma i andra östnord, urkunder. Han nämner bl. a.
ortnamnen Olwistum (Sv. dipl. I, 579), Øluæstum (Sv. dipl. VI, 136),
OluiseeJce (Sv. Eiksark. Perg.-bref; Uppland), ØlvisruudJi (Styffe:
Skandinavien under unionstiden 151; Värmland); dessutom tillägger
han: "jfr ock Auluarus SD. III, 262". Han framhåller även, att ett
fem. tiølwa synes ingå i ortnamnen Søluostadli (Tjust; Sv. dipl.
VI, 144), Sølfuothorp (Ydre; Sv. dipl. N. S. II, 399).
Några bland dessa östnord, namn framhåller nu W. i ?7-omlj.
anf. st. (och han har således först i tryck nämnt dem) för att styrka,
*) Jag förstår icke Nielsens anmärkning s. 80 noten l, att de av honom
anförda ortnamnen (Sacerathorp = Sasserup i Skåne, Sacerethorp,
Sacer-thorp (Sasserup), Sacerbro (Sassebro), SasJcær) etc. visa, att namnet "enten
har opr. ar i ejef. eller er af svag bøjning og ikke er opr. Sasur *= Saswar i
Lighed med Assur". Isl. Q zurr heter nämligen just Q sur ar i gen. (Wimmer:
Formlära § 47), och gen. osurau förekommer ock på en svensk runsten (Kock:
ÍJ-omlj. 17 noten 1). W. har, som nämnt, även den åsikten att susur och
usur äro likställiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
