Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 Kock: Z7-omljudet.
snæru MELL. B. 35: 3 i huvudkodex; andra hskrr. snaru.
snæru Dalalagen B. 44: 2. sncera MBSL. G. 10: 2 i huvudkodex;
andra hskrr. ha snara. Även i Skånelagen möter ack. pl. snæru
I: 194 i textkodex; andra hskrr. ha snærur, sncerir, snæriær, snarur.
Jmf. emellertid verbet snæria [och det i Hels.L. V. 16 pr.
förekommande snærTb från hvilket æ kunnat överföras till subst.
istædhugir en gång i Hästläkedom i st. f. istadhugir "istadig"
(Söderwalls ordbok). En påvärkan av istcedh (jämte istadk)
"stigbygel" är knappast möjlig till följe av ordens vitt skilda betydelser,
låt vara att båda begreppen tillkomma hästen, resp. hans sadlande.
Däremot kan æ ha införts till istcedhugir från en svensk
motsvarighet till da. stædig. Misskrivning är naturligtvis även möjlig 1).
På grund av det anförda anser jag det vara möjligt men
mycket ovisst,, att i fsv. skrifter dialektiska spår av ett
tilljämnings-omljud a :> ce ;> ä, värkat i korta rotstavelser genom kvarstående
U) finnas. Att det blott kan vara fråga om en dialektisk ljudlag,
visa till fullo det ny s v. rspr.s sagor, snaror, gator etc. etc.,
uteslutande med a.
Vi övergå nu till granskningen av de fyra olika utvägar, som
W. numera (september 1892) vill anlita för att förklara uteblivandet
av det yngre u- och w-omljudet i fsv. (jmf. ovan s. 294).
W:s nuvarande uppfattning lider i sin helhet av två ytterst
betänkliga brister. I stället för att (såsom forskaren annars söker
göra) förklara de skiftande formerna genom en teori, vill han
använda ej mindre au fyra olika utvägar att förklara dem. Men än
värre: han underlåter merendels att upplysa, hvilken av dessa fyra
utvägar man vid förklaringen av en särskild form skall använda.
Mot hvart och ett särsMlt av hans förklaringsförsök kunna
dessutom graverande anmärkningar göras.
1. Enligt W:s första utväg skulle en "stark biton", som
hvilade på stavelsen med u eller w, förhindra omljudets inträdande,,
och han menar, att även i- om ljudets inträdande förhindrats därav,
att stavelsen med i-ljud hade "stark biton" (Horn. Ij. 145 ff., Sv.
landsm. XIII, nr 5 s. 24 ff., Beiträge XVII, 433; .jmf. ovan s. 294).
W. framhåller Sv. landsm. XIII, nr 5 s. 27 första noten, att Noreen
i Altisl. gramm.2 § 65 akcepterat denna åsikt.
Det är emellertid fullt visst, att denna W:s och Noreens åsikt
är oriktig (den senare har för övrigt anslutit sig till teorien om
två w-omljudsperioder).
Som bekant är det en allmän tendens hos språket att lita
formellt sammansatta ord övergå till att bliva formellt enkla, d. v. s.
att låta semifortis (== den av W. s. k. "starka bitonen") nedsjunka
till infortis (hvilket W. skulle uttrycka med "svag biton" eller med
ordet "obetonad"). Så, för att blott taga ett exempel, voro i fornspråket
*) Sceghu i Skånelagen I: 152 hör väl ej hit; jmf. scegn etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
