Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 Kock: ZT-omljudet.
omljud i isl. aflagd, afleiping etc. eller i fsv. afund’). Även Olaf
helges mindre saga, i hvilken enkelt omljud icke värkas av
kvarstående u y har auund (44, 11).
Jag har att tacka Dr. Finnur Jonsson för dessa viktiga
upplysningar om nyisl. akcentuering.
Då dylika ord ännu i dag hava semifortis på stavelsen med
det omljudvärkande u, v, kan man omöjligen förutsätta, att de
normalt skulle saknat semifortis under en så avlägsen period som den,
då omljudet värkades. Framför allt är detta otänkbart, då man,
som W., antar blott en omljudsperiod, ty då skulle dessa ord/i
strid med det nuvarande språket, ha havt detta uttal redan för
omkring tusen år sedan.
Härav framgår otvetydigt, att även ett i
semifortissta-velse stående u, tv värkat omljud.
Orsaken till att man i isl. finner sådana komposita som
fram-kvémd etc. utan omljud är naturligtvis oftast inflytande från de
enkla orden (fram). Stundom kan det dock bero därpå, att fortis
(icke semifortis) låg på senare kompositionsleden.
Efter det anförda torde det egentligen vara obehövligt att
vidare uppehålla sig vid denna fråga, men då W. i i7-omlj. 24 ff.
rätt utförligt söker försvara sin sats, må ännu några ord egnas
däråt.
Omljudet i isl. pldungr, "hprmung etc. bestyrker, att u i
serni-fortis-stavelse värkat omljud, ty då i fornspråket ändelsen -ung
liksom -ing kunde hava fortis jämte semifortis, är det mycket
osannolikt, att den redan på omljudsperiodens tid även skulle
kunnat uttalas med infortis (Kock: fj-omlj. 26). - W. söker i7-omlj.
25 hjälpa’ sig därmed, att om ock ord på -ung kunde hava fortis
*) W. gör i ÍJ-omlj. s. 25 f. ett vågat försök att reda sig från detta
för hans hypotes mycket besvärliga pfund (öfund). Han menar att sådana
sällsynta fornisl. skrivningar som cuvondarmenn, cvfond visa, att i fornisl.
ordet kunde sakna semifortis (han anför 4 dylika exempel, de 3 hämtade
från Stockholmska Homilieboken och desamma som upptagas i Larssons
Ordförrådet), och från ett dylikt uttal av gfund samt från sådana dubbelt
sammansatta ord som pfundaTfulli’ etc. utan semifortis på -und- skulle -
menar han - omljudet iorskriva sig.
Emot detta resonnemang är det tillräckligt att anföra det faktum, att
Larssons Ordförrådet upptar 34 exempel på pfund, gfunda, pfundsamr med
u i andra stavelsen och blott tre (3) exempel på pfona, pfonda med o i andra
stavelsen. Även om fornisl. pfond, Q f onda dialektiskt kunde uttalas som
formellt enkla ord (hvilket jag ej vill förneka), är det alltså alldeles visst, att
i den älsta isl. pfund, pfundsamr etc. med u är obetingat normalformen,
under det att skrivningarna med o utgöra sällsynta undantagsfall. Nu
är även p/- med p i pfund alldeles obetingat det normala, och i de av
Larsson granskade älsta hskrr. den enda brukliga formen. Det är därför
självklart, att den omljudda normalformen (pfund) har sitt upphov av
normalformen med u och semifortis (ej av den abnorma formen med o
och infortis). Att sådana dubbelt sammansatta ord som pfundarfuttr (utan
semifortis på andra stavelsen) icke nämnvärt in värkat på pfund, framgår
bäst därav, att tvärtom p f und påvärkat dylika dubbla sammansättningar, så
att de bibehållit u i andra stavelsen, ehuru den saknade semifortis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
