Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: U-omljudet. 329
i fsv., det icke skulle vara bevisat, "att dessa* ord på u-omljudstiden
i västnord. . . . kunnat hava fortis på -ung." -
Men detta är visat, för så vitt överhuvud någonting kan visas
beträffande denna avlägsna språkperiod. Att i de nord. språken
ord med avledningsändelsen -ung- överhuvud havt samma
akcen-tuering som ord med avledningen -ing-, torde allmänt medgivas
(och ej häller W. torde bestrida detta). Att vidare på urnord. tid
ordet konungr havt (eller kunnat hava) fortis på -ung-, framgår av
ordets form JconöJcis i lappskan, till hvilket språk ordet lånats (K.
B. Wiklund: Die nord. lehnwörter in den russisch-lappischen
dialekten 160). Då man nu i svenskan dialektiskt kunde akcentuera
konungarna, penningarna etc. ännu omkring år 1700 enligt en
dåtida författares bestämda vittnesbörd; då man i vissa svenska
bygdemål ännu i dag akcentuerar arvinge, djeting "geting" (Kock: Sv.
akcent II, 318 ff.); och då slutligen de i isl. hskrr. förekommande
skrivningarna keningar (för Jcenningar), peningr (för penningr\
te-ningr (för tenningr] etc. med förkortat n-ljud ådagalägga
akcentue-ringen Iceningar etc. med fortis på ing (dylika skrivningar
åtminstone redan omkring 1200-1250), så är ma,n berättigad till den
slutsatsen, att det västnord. språket under omljudsperioden ännu
kunde låta även ord på -ung- akcentueras med fortis på denna
av-ledningsändelse. Jag hänvisar beträffande akcentueringen av avled
-ningsändelserna -ung- och -ing- med fortis utom till nyss anförda
ställen även till Kock: Fsv. ljudlära I, 50, Sv. akc. II, 496; Arkiv
IV, 165 f., N. F. I, 67 f. noten 2, Tamm i Arkiv II, 345, Noreen:
Alfcisl. gramm.2 § 51, l, b 1).
Emot W:s hypotes tala även de vanliga isl. adj. på -óttr
(skpl-lóttr, rpndottr etc.; Kock: £7-omlj. 26). Ty då ändelsen -óttr hade
lång vokal, efterföljd av lång konsonant, hade säkerligen dylika
ord i fornisl. semifortis på denna ändelse (och detta bestrides ej
häller av W.). Ehuru ingen form på -utr kunnat uppvisas från
isl., påstår W., att omljudet m Aste förskriva sig från dylika
former, hvilka även skulle saknat semifortis, och han menar, att även
jag väl måste förutsätta dylika, "ty icke kan K. väl mena, att
-o-skulle värkat ^-omljudet här" (W.: ?7-omlj. 24). Hvad förklaringen
av detta icke uppvisade isl. **-utr angår, har W. framställt en
hypotes (Horn. Ij. 145 noten 4; J7-omlj. 24 f.), hvilken jag av hänsyn
till tidskriftens utrymme underlåter att diskutera.
1) Att ett i semifortisstavelse stående i värkar omljud, har jag visat i Sv.
landsm. XII, nr 7 s. 27; Forhandl, paa det fjerde nord. filologmøde 249, Beitr.
XVIII, 459. Däremot värkas det yngre ^-omljudet sannolikt ej av
ursprungligen långt i: máttigr (jmf. got. maJiteigs) etc. - naturligtvis när detta
urspr, långa i ännu under den yngre ^-omljudsperioden bibehöll sin längd
(W. synes i någon mån i7-omlj. 26 ha missförstått mitt yttrande och anser
mitt förklaringsförsök vara "alldeles misslyckat"). Orsaken till att gammal
längd hos l exceptionellt länge kvarstod, kan ha varit dels att stavelsen
hade semifortis (t. ex. just ord på -igr), dels (se Beitr, anf. st. 461 noten) att
den en gång havt cirkumflex. - Här må nämnas, att i anf. Forhandlinger
s. 248 r. 20 genom tryckfel står Jcetla i st. f. -Tcefla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
