Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B38 Kock: J7-omljudet.
med band som med Jipnd, och detta så mycket mera, som
skaldepoesiens stränga regler ofta kunde sätta dem i rimnöd, och som
de som bekant tilläto sig att rimma t. ex. germ. e med ce (i-omljud
av a), ehuru dessa två ljud särhöllos i fno. långt senare. Sedan
emellertid på detta sätt den praxis uppstått, att Ipndum (landum)
fick rimma med band, så var det naturligt för skalder från sådana
trakter, där uttalet landum genomförts, att även låta Ipnd (pl.)
rimma med band (sg.), och detta bruk antogs även av skalder
från andra bygder. (I någon mån kan härtill den omständigheten
ha med var kat, att man jämte pl. Ipnd på analogisk väg erhållit
det mindre brukliga uttalet pl. land (Kock: [/-omlj, 23 första
noten), men detta antagande är ej behövligt).
Emellertid är det möjligt, att (särskilt i de älsta
skaldevisorna) en annan faktor härtill bidragit. Under en tidigare
period hade pl. *landu rimmat med sg. band (*banda). Genom
traditionen från denna äldre språkperiod kunde rimmet Ipnd : band
därför anses berättigat. Jmf. delvis att nutidens svenska skalder
använda ord sådana som framsäga, bokstäver etc. med andra
stavelsen i arsis, liksom om man i rspr. kunde akcentuera f ramsa’ga
etc. Detta är ej längre fallet, men för hundra år sedan kunde
rspr. använda denna akcentuering. På den tiden var användningen
av framsäga med penultima i arsis berättigad; nu fortlever detta
bruk, som med nutida akcentuering är oberättigat, genom traditionen.
Sistnämnda antagande blir naturligtvis så mycket naturligare,
ifall de till oss komna älsta skalde visorna undergått en betydligare
moderniserande omgestaltning och en gång varit diktade i en
betydligt ålderdomligare språkform - en mening, som på sista tiden
framkastats.
Emellertid framgår otvetydigt av skaldevjsornas vittnesbörd,
att kvarstående w först sent värkat omljud på i. Falk visar
nämligen Anzeiger XIX, 216, att de älsta skalderna alltjämt låta ett
genom ^-omljud uppkommet y rimma med i (pings : syngva
Þórarinn svarti etc.), och denna regel gällde till omkring år 1000. Härav
framgår alltså, att först ungefär vid denna tid singva blev
w-om-Ijutt till syngwa. Det är således uppenbart, att omljudet t. ex. i
Ipnd (pl. <: *landu) och i syngva inträtt under vitt skilda perioder.
Till slut sammanställer jag några bland de positiva bevisen
för att man i de nordiska språken havt två u- och
w-omljuds-perioder.
Ett mycket viktigt stöd för denna åsikt utgör språket i vissa
fornnorska skrifter, som konsekvent eller tillnärmelsevis konsekvent
tillämpa regeln, att blott förlorat, ej kvarstående u värkat omljud.
Detta är som bekant fallet t. ex. i den ganska omfångsrika
(89 trycksidor långa) Olaf helges mindre saga, hvilket iakttagits
redan år 1849 av utgivarna Keyser och Unger. Hskr. är enligt
Storm ’thrøndersk’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
