Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: ZJ-omljudet. 341
Jcnprru, Jcnprrum, så är det fullkomligt obegripligt, hvarför icke
(gull)spono, sponom varit underkastade samma analogi-påvärkan, så
att man fått *(gull)spano, *spanom. Ty den omständigheten, att
Jcnprru har p, spöno ö till rotvokal, saknar naturligtvis all
betydelse, när fråga är om analogi-påvärkan; t. ex. gen. pl. spana borde
lika bra kunna påvärka spöno, som gen. pl. knarra påvärkade
Jcnprru.
Nej, saken är att här föreligger alldeles ingen
analogi-påvärkan, utan så väl Jcnarru, Jcnarrum som spono, sponom äro de
Ijud-lagsenliga formerna. Men detta vill säga, att i (gull)sponoy sponom
föreligger ett kombinerat omljud, vid hvilkets inträdande även
nasalen (n) varit en nödvändig faktor, och detta på så sätt, att
redan vid övergången spänu >- sppnu rø-ljudet medvärkat (ej först
vid utvecklingen sppnu > spönu). Ty i motsatt fall skulle Ol. H,
S. ha havt *Jcnorru, *Jcnorrum (d. v. s. *lcnprru, *Jcnprrum etc.), icke
Jcnarru, Jcnarrum.
Och vidare. Isl. Qr *piF heter or (20, 21), best. form oren
.(20, 22), orenne (71, 24; 73, 13), men däremot dat. sg. med
bibehållet u: aru (18, 2), dat. pl. árum (19, 38). Hvarför heter det
nom. von (30, 29, isl. ván): dat. vona men däremot nom. or dat.
aru, om icke formerna vore ljudlagsenliga, och om icke kombinerat
omljud förelåge i vono?
Och ytterligare. Hvarför heter best. form av vänder vondo
(81, 8) men best. form av saar däremot sannu (84, 27), om sannu
skulle utgöra en genom analogi uppkommen form av äldre sønnut
Man inser ej, hvarför icke vondo underkastats samma analogiska
påvärkan.
Jag har i Arkiv IV, 143 = Beitr. XIV, 55 anfört exempel på
norska diplomer, där samma w-oinljudsregel tillämpas som i Ol. H. S.
I detta sammanhang skall jag söka belysa en annan till
tø-om-Ijudet hörande fråga (hvilken ej utgör någon tvistepunkt mellan
W. och mig).
Har man i isl. nom. sg. spónn först fått vanligt äldre
w-om-Ijud, hvarefter g genom nasalitetens invärkan övergått till ö, d. v. s.
utvecklingen *spänuR > sppnn > spónn, eller har utvecklingen varit
*spänuR r> *sp$nuR > *sponuR > sponnt I i7-omlj. 6 f. med noten
l å s. 7 har jag antytt båda möjligheterna, men snarast antagit
den senare.
Jag tror mig nu kunna anföra en omständighet, som talar
för att utvecklingen varit den förra. Som bekant sakna isl.
lång-staviga tø-stammar omljud, när de ingå såsom första
sammansättningsled av komposita, t. ex. vQllr : vallgangr, Ttpttr : Jcattbelgr etc.
(Burg: Die älteren nord. runeninschr. 58; Heinzel i Anz. f. d.
alter-thum XIV, 220 noten); i Ol. H. S. 72, 4 vandbælJci, 73, 17
vand-bolkenn (av vpndr). Detta beror därpå, att u i *walluR > vpllr
förlorades tidigare (under den äldre ^-omljudsperioden) än i
*wallu-gangr > vallgangr, där u förlorades mellan de två w-omljudsperio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
