Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: CT-omljudet. 543
värkat av kvarstående u], anser jag .. . bero dels på, att det
stundom var ett flexionsmedel, dels på att det kändes såsom
karaktäristikum för femininum, hvarigenom också icke sällan äljes lika
ord särhöllos. Så tjänade omljudet till att skilja . . . olika ord från
hvarandra i ex. sådana som vagn, mask., "vogn", men vpgn, fem.
"hval"; hall ack. maskul, "bakke, sten", men hpll, femin, "hal"; Jcas
ack. maskul, "kurv", men TÍQS, fem. "dynge"; Jcar ack. mask. "krølle,
krus", men Jcgr femin, "sæng" ..."
Det är mig fullkomligt obegripligt, huru man kan vilja
försöka tyda i fråga varande företeelse som ett "flexionsmedel". När
det i Ol. H. S. heter t. ex. Danmorh (icke *DanmarK), så stämmer
det alldeles icke med hypotesen. Här utgör omljudet ingalunda
"det enda flexionsmedlet". Man har nämligen ingen kasus med
formen *DanmarJc, och man behövde alltså icke omljudet i
Dan-mörk för att skilja denna kasus från någon annan kasus.
Och när man i Ol. H. S. böjer gauugr men gofgare, gofgaztt
Skulle p här utgöra ett flexionsmedel? När man har adj. Jcaldr :
kaldare : kaldazt etc. etc. utan omljud i komparativ och superlativ,
så är det fullkomligt ofattligt, hvarför man skulle behöva eller
önska omljud i gofgare, gofgazt för att utmärka komparativ eller
superlativ. Skulle ändelserna -are, -äst icke vara tillräckliga att
skilja komparativen och superi, från positiven gauugr, då de äro
tillräckliga att skilja kaldare, kaldazt från káldrt
Eller jämför gen. pl. gafugra (av gauugr) med nom. ack. pl.
gofgar. Hvarför heter det icke *gafgar liksom gafugrat Om man
låtit det heta *gafgar, skulle lika litet förväxling med någon annan
form av adjektivet kunnat riskeras som vid formen gafugra.
Och vidare, omljudda former sådana som hogna (Ol. H. S.
9, 23; av HQgni, *Haguna), hof þingi. Här är det absolut omöjligt
att med Brenner tänka på Q som flexionsmedel: ordens alla former
ha ju Q.
Eller skulle man med W. kunna antaga, att omljudet
användes till ordskillnadsmedel, så att det tjenade att skilja vagn
"vogn" och VQgn "hval" etc.?
När man besinnar, huru våra germ. språk ha massor av
homonymer, utan att språkens begriplighet därigenom i nämnvärd
mån minskas, huru t. ex. vårt eget språk har en hel rad av ord
med formen led med vitt skilda betydelser (’fingerled’, pret. av lida,
adj. "otäck", subst. "grind" etc. etc.), utan att flertalet svenskar
någonsin tänkt därpå eller förnummit den ringaste olägenhet därav,
så är det ett högst vågat påstående, att forntidens nordbor skulle
känt ett behov att genom omljud skilja ett ord med betydelsen
"hval" från ett annat med betydelsen "vagn" eller ett ord med
betydelsen "backe" från ett ord med betydelsen "saP etc.
Nej, saken är att vi här hava att göra hvarken med
flexionsmedel eller med ordskillnadsmedel, utan helt enkelt med en ljudlag.
Vi ha omljud i Danmork, gofgare, gofgazt, gofgar, Hogna, hof þingi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
