Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 Kock: CT-omljudet.
etc., etc., därför att i alla dessa former ^ förlorats efter rotvokalen,
men vi sakna omljud i DanmarJcu, gauugr, gafugra etc., därför -
och endast och allenast därför - att u kvarstår.
Men hnru kommer det sig,, att en så enkel och påtaglig
ljudlag som den i Ol. H. S. och vissa andra fno. skrifter tillämpade
regeln för ^-omljudet ännu kan från en och annan framkalla
opposition, och att man kan framställa så ytterst konstlade utvägar för
att söka bortförklara orsaken till den klara motsatsen log : lagum etc?
Orsaken är delvis en historisk. Den oriktiga uppfattningen är
delvis en kvarleva från den äldre vetenskapens åsikt om de nordiska
språken. För några decennier sedan ansågs som bekant isländskan,
eller som man gärna brukade säga ^fornn or diskan", vara
moderspråket till de övriga nordiska språken (fsv., fd., fno.), och man
menade då, att isl. i alla avseenden var ålderdomligare än dessa. Då
nu isl. hade Igg : Ipgum, men fno. log : lagum, fsv. lagum etc., så var
det naturligt, att man på den tiden fattade lögum såsom den
äldre, lagum såsom den yngre formen, och man tillgrep en eller
annan nödfallsutväg för att förklara, att fno. hade omljud i log
men ej i lagum.
Numera veta vi emellertid, att isl. ingalunda är moder till
de andra nordiska literaturspråken, och att om ock isl. i de f läst a
avseenden är ålderdomligare än dessa, detta ingalunda är fallet i
alla avseenden. Men vi böra då även begagna oss av detta
vetenskapens framisteg vid förklaringen av u-omljudsförhållandena i de
nordiska språken, ty endast på detta sätt kunna de förklaras.
Men man kan anföra ett bestämt bevis för att värkligen isl.
i detta avseende intar en yngre ståndpunkt än språket t. ex. i Ol.
H. S. Detta bevis är väsentligen hämtat från runinskrifter. W.
synes lägga stor vikt på dessas vittnesbörd. Han menar sålunda
Horn. Ij. 142, att "det är just i dessa [runinskrifterna], såsom de
enda jämförelsevis gamla fsv. språklemningar, som man kan vänta,
att det ursprungliga förhållandet med växling af omljudda och icke
omljudda former skulle visa sig7’.
Nå väl, låtom oss se, hvad de lära oss. I fall även
runinskrifterna, liksom Ol. H. S., ha ^-omljud framför förlorat u, men sakna
enkelt ^-omljud framför kvarstående u} så torde därmed
fullständigt vara å daga lagt, att detta en gång varit den samnord, regeln
för ^-omljudet, och att man alltså havt två skilda w-omljudsperioder.
Jag anför först exempel från svenska, sedan från danska
runinskrifter.
1) Rökstenen i Östergötland. Omljudsförhållandet i den till följe
av sin ålder och längd mycket viktiga Rökstensinskriften behandlas
av Bugge i Vitterhets Akademiens Handlingar XXXI nr 3 s. 47 i
hans nyss publicerade senare avhandling om denna inskrift. Han
yttrar på anf. st.: "I hosli betegner o ^-Omlyd af a ligesom i old.
I Modsætning hertil er med den længere Rækkes Runer skrevet
sagwm. Af dette maa vi slutte, at a i sakum, altum, fiaru, karuB,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
