Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 Kock: CT-omljudet.
19) Emedan den större Jellingestenen *) har tanmaurk, men
Ski-vum-stenen däremot tanmarku (och även den mindre Jellingestenen
tanmarkau), så drager Wimmer: Die Runenschrift 317 den
slutsatsen, att man vid slutet av 900-talet har i fornjutskan böjt nom.
Danmprk, gen. Danmarkan, dat. DanmarJcu, och att man således
i överensstämmelse med förhållandet i vissa fnorska urkunder hade
^-omljud i former, där u förlorats, men saknade omljud i former,
där u kvarstod. Denna slutsats är utan tvivel fullkomligt riktig.
Den bekräftas därav, att den större Jellingestenen trots tanmaurk
(ack.) har faþur utan omljud.
20) Att Grlavendrupstenens saulua kuþa troligen innehåller
exempel på äldre omljud, har visats ovan s. 306 f. Att det yngre
^-om-ljudet icke genomförts i denna inskrifts språk, visa dess ristningar
karþu (d. v. s. garclu "gjorde") med lång och faþur med kort
rotstavelse. Inskriften å den fyenska Glavendrup-stenen dateras av
Wimmer till omkring år 900 (anf. arb. s. 304).
21) Från ännu en urkund, äldre än literaturspråken, kan anföras
exempel, som visa omljud värkat av förlorat u, ehuru kvarstående
u i samma urkund icke värkat omljud, nämligen från
Eeichenauer-nekrologiet. Detta förskriver sig enligt J. Grimm i (dansk) Antiqv.
tidsskrift 1843-45 s. 67 från 800- ock 900-talen; enligt
Diplomatarium islandicum I, 170 påbörjades det under början av 800-talet
och fortsattes till och med 1000-talet. Det innehåller som bekant
en ganska lång förteckning på nordiska pilgrimers namn. Vid de
flästa namnen anföres ej, från hvilket nordiskt land de förskriva
sig. Några få uppgivas dock tillhöra personer från "Hislant terra".
Såsom denna beteckning antyder, tillsättes icke sällan ett Ä- framför
vokaliskt begynnande nordiska namn, t. ex. Jiestrit (73, 25) jämte
estrit (74, 4,== fda. Estrifh), hesa (73, 27) jämte esa (74, 4 etc.; fda.
Esa, isl. Æsá), fiespern (75, 7) jämte espern (73, 25 etc.; fda.
Esbern) 2).
Nu finner man omljud, värkat av förlorat u, i t. ex. sorli
(74, 28), d. v. s. isl. Sprli <: *Särula. Anföres från "Hislant terra".
Jiolof (73, 23), d. v. s. kvinnonamnet Ölpf < *Änuläðu.
Namnet har tillsats av Ä- liksom nyss ovan anförda namn. Motsva-
*) Enligt Wimmer: Die Runenschrift 304 från omkring 980; den mindre
Jellingestenen är från 930, ib.; Skivum-stenen från förra hälften av 900-talet
enligt anf. arb. 317.
2) Dialektiskt ha fsv. ord börjande med i- låtit detta övergå till
hi-i urkunder, där h annars icke tillsättes framför andra begynnelse-vokaler.
Så finner man t. ex. i Sv. dipl. N. S. I, 690 (år 1406) prep. i alltid (sex ggr)
skriven hii, men däremot ær, Vby, och, alih etc. Då diplomet har insigle
(ej hi-), beror .det på att ordet är utländskt. Även i Sv. dipl. N. S. III nr
2434 (år 1418, Östbo härad) läser man alltid hii (sex ggr) men ællir, insigle
etc. Rimkr. III har Missen för iisen, Hästläkedom histir för istir (2 ggr;
beläggställen i Söderwalls ordbok). Jmf. att grekiskan har åtskilliga
exempel på l för 1: leQOgj fámog etc. (Meyer: Gr. Gramm.3 s. 243 f.). I lat. diplom
från Sverge anträffas däremot t. ex. Hericus för Ericus, Handreas för
Andreas etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
