Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska. 167
synes nämligen otvivelaktigt, då det ännu i dag i målet kvarstår
i samma ställningar som i fornspråket ock i 1600-talets svenska.
Troligt nog synes mig, att det av Hof begagnade bildade uttalet
på denna punkt följt med vgm. ock således sammanfallit med
1600-talets språk. Nämda 1600-tals-uttal karaktäriseras av Hjärne ri
Handskriften genom jämförelse med tyska Tage-, slutljudande g
utan -A låter "nästan" som gg i nogg. (Obs! Geminatan var
explosiva ock "nästan" syftar på den kvantitativt-dynamiska skilnaden).
— Förbindelsen gn uttalades rjn; hos Ullenius även i gnaga; —
ng var enligt Noreen på 1600-talet = r\g\ hos Hof var det blott t],
— G före len vokal var identiskt med ,;, icke längre affrikata.
R. S. 225, 325, Heldm. Schw. Gr. 9. Jmfr. ora dj under D.
H i hw höres enligt samstämmiga uppgifter av Pfeif s. 114,
Heldmann Schw. Gr. 12, Hof ock Ihre blott på vissa orter. Hjärne
Orth. 56 finner det "förtretligt ock ganska förargeligit" att höra,
huru det i Stockholm bortlägges, Hof däremot anser uttaletjnied h
vulgärt (västgötskt). Svedberg s. 13 ock Iserhielm s. 49 påstå
bestämt, att det finnes kvar, ock vi ha ej skäl att betvivla, att det
så var i deras språk. Vad Iserhielm beträffar, så stödes hans
uppgift av Serenius, som var uppfödd på samma trakt. S. har
följande uppgifter om svenska ock engelska F-ljud, som belysa denna
fråga.
Eng. w "nästan" — sv. hw.
Eng. wh « sv. hw dock "med nogot starkare blåsande". Att
hw var bilabialt såsom eng. w, har redan Kock visat, jfr. även
nedan. Skilnaden mellan de engelska ljuden å ena sidan ock det
svenska å den andra gällde således nog "blåsandet" d. v. s. den
tonlösa början (h). Serenius betecknar alltså hw, som stående
emellan det (på denna tid förmodligen tydligt) aspirerade wh ock
det helt-igenom tonande w. — Hj finnes enligt Hof i
Västergötland i vissa ord, enligt Hjärne på Åland, som även har hl hr.
J. Långt sedan ./-typen segrat i uddljud, bibehölls i efter
tavtosyllabisk konsonant (ex. biuda). Det är väl troligt, att detta
åtminstone till en början berodde på olikhet i uttal. Jämför nedan
analogien med v. Hof pläderar för nämda användning av i, ock
jag vore böjd att ge honom vitsord, därest ej ett av hans bevis
(j är ett slags g, alltså: då man ej kan säga eller skriva bguda,
Dör ej heller skrivas bjuda) kommit mig att misstänka, det han
här övergivit sin sunda empiriska ståndpunkt. R. S. 234 fF., Anm. 14.
Engelska diftongen ai (i1) transskriberas av Mannercrantz som
aji; ji skall väl beteckna ett mellanting mellan i ock j, ock M. har
väl iakttagit en skilnad mellan ljuden i t. ex. eng. my jämfört med
sv. maj, d. v. s. j var i sv. här spirant. Hof säger ock uttryckligen
Skald. 24, att j i ej, nej, maj, pojke uttalas såsom "medlyding".
Däremot är han även här tveksam beträfFande¾wda (samt djäfwul,
tjänare, som dock naturligtvis ej höra hit annat än medelbart).
K. Om k som #e-ljuds-tecken se tj under T.
A»IIT fÖB MOBDMK VILOX.OOI XI, MY FÖLJD VII. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
