Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska.
171
att sv. hade [v] efter tavtosyllabisk konsonant, ty i denna
ställning har tyskan ännu i dag allmän n eligen ett slags [wj.
Anmärkning: Följande yttrande torde förtjäna anföras som ett
ytterligare bevis på, tillvaron av fwj i 1700-talets svenska, ehuru
det ej visar ljudets område i ordförrådet. Treutiger (1739) säger
om fr. aui, att det måste läras muntligen, men är "icke svårt" för
svenskar eller engelsmän. Underligt är, att Hjärne, som känner
skilnaden mellan [v] ock [w]*), icke känner det senare ljudet
annat än i Dalarne. Han anför dock exempel blott på
uddljudande v-ljud, vadan man väl f&r förmoda, att han glömt taga hänsyn
till övriga ställningar.
Z i början av en stavelse var vanligen « [$], R. S. 269. Så
även Giese 1730, ock Aurivillius samt redan Bure 1611.
Med säkerhet hade alltså svenskan på 1700-talet följande
konsonantljud :
labialA: 6, p, w (för skriftens hv, efter kons. samt dialektiskt
i uddliud) v, f, m;
dentala (ock interdentala): d, t, et (lokalt), $, l> n;
supradentala: r, ~s (övriga icke styrkta);
kakuminala: I (börjar anses vulgärt);
dentipalatala ock præpalatala: j, j, y;
mediopalatala: g, k, v, x (blott i affekterat tal), n;
med obestämbar artikulation: /samt r2 (skorrande);
[w] står på övergång till vokalerna. Samma ställning
intages möjligen av j efter konsonant, om detta ej är värklig spirant.
Slutligen återstår att nämna A.
§ 2. Vokalerna.
Har det varit svårt att åt de äldre grammatikornas uppgifter
om konsonanterna giva en pålitlig tolkning, så blir svårigheten
ännu större, då det gäller vokalerna. Försöken att fysiologiskt
karaktärisera bli på detta område sällsyntare, ock jämförelserna
medgiva större utrymme för subjektiva tycken. Det bör därför
uttryckligen framhållas, att mina försök till bestämning av de
särskilda bokstavs-tecknens ljudmotsvarigheter här mer än förut måste
anses osäkra. I lyckligaste fall träffa de tillnärmelsevis det rätta.
Det saknas emellertid på 1700-talet ingalunda försök att
gruppera språkljuden i serier, ehuru naturligtvis uteslutande efter det
akustiska intrycket. Fullt användbar är början på Hofs serie: v,
a, ä, e, i etc; men fortsättningen y, ö, u /"— tu] o. s. v. visar
omöjligheten att gruppera vokalljuden i en enda serie, något som Hof
till en viss grad känt. Hofs serie kan fortsättas åt venster genom
*) Han karaktäriserar /w-Jljudet som ghw. Obs! gh •- "mediopalatal
modifikation" (Lundeli, Landsmålsalfabetet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
