Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Beckman: 1700-talets svenska.
platserna representeras av språkljud, som icke förekomma i
svenskan ock företrädas av:
N:o 6) eng. o i not (Hjärne), N:o 8) europ. o (Hjärne, Pourel),
N:o 10) europ. u (Bunth).
Det återstår att i tabellen placera:
a) de labialiserade y ock ö;
b) det öppna [6] i son etc. Detta skulle väl stått på steget 6
med starkare labialisation. Denna plats anvisas också av Hof genom
serien 6, å, (O. Kanske har Hof bakom sitt (oh-)d två ljud, det
ena riksspråksgiltigt (= det nyss omtalade), det andra dialektiskt
(— ett labialiserat 9). Vilketdera vi taga till utgångspunkt, fur u
väsentligen samma plats.
c) ljudet 9, iakttaget av Pourel (eller rättare ljuden dx ock 9a).
Allmän anmärkning till vokalerna.
Joh. Storm har i Nord. Tidskr. (Letterst.) för 1880 samt E.
Phil.2 255 framkastat den tilltalande förmodan, att ett inre
sammanhang skulle råda mellan de vokalförskjutningar, som givit
svenskans (ock de övriga nordiska språkens) vokalsystem en så
egendomlig prägel. Så skulle utrundningen av y bero på strävan att
hålla i sär y-ljudet från det palataliserade TtuJ; dettas
palatalise-ring skulle åter bero på en strävan att differentiera det från det
genom tilltagande rundning utmärkta cu-ljudet, som akustiskt kom
ganska nära ett normalt europeiskt [uj; förskjutningen av ö-ljudet
åter skulle på liknande sätt vara en följd av den äldre
ö-förskjut-ningen (ä > å). Att tidsföljden mellan ifrågavarande ljudlagar varit
sådan, att den möjliggör Storms antagande, är lätt att i huvud-
f)unkter bevisa. Övergången ä > å är nämligen äldre än
vokal-Örlängningen framför rn, ex. barn (ej *bårn). övergången ö > co
åter är yngre än sistnämda förlängning, ex. [h(orn], men äldre än
de korta rotstavelsernas förlängning, såsom synes av [sön < stin],
Överg. U > fm] har redan visats vara yngre än sist nämda
kvantitetslag. Detta gäller svenska riksspråket; av dialekterna torde
åtminstone vgm. ha haft en delvis annan ordning.
Egendomligt nog träda de särskilda procedurerna inom
horisonten för vår historiska iakttagelse i (nästan) samma ordning som
de enligt det föregående måste ha försiggått. Vi ha nämligen
historiska intyg om den äldre ö-förskjutningen (ä > å) redan på
1400-talet (skrivn. med o för äldre ä, aa för äldre tf). Förskjutningen
av ö kan skönjas i de från Freyschmidt (1642) ock Pourel (1650)
anförda yttrandena *). CT-din¾rentieringen har iakttagits redan av
*) Någon gång förekommer i äldre svenska skrivningen oe för 5 [oj,
så t. ex. rätt ofta i de i Handlingar rörande Skandinaviens historia XXIX
tryckta dombreven från Västergötland. Om denna ortografi har något
sammanhang med likartad ortografi i (lågtyska ock) holländska (t. ex. boek),
så kan den bero på iakttagelse av likhet mellan det svenska ö-ljudet ock det
lågtyska, vilket nu är europ. u men vid denna tid torde kunna ha varit
något mitt emellan [o] ock [u] d. v. s. ungefärligen «= vårt [ca].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
