Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 Beckman: 1700-talets svenska.
serna i hoppet, rötterna, wärre, träffelig, allom, grymmare* munne,
mannakön, icke (Skald. 88) ansättas som länga i strid mot hans
vanliga uppfattning av vokal kvantiteten, vadan man m&ste anse, att
det är fråga om positionslängd (vilket förövrigt uttryckligen
an-märkes om hoppet). Men dä någon kvantitativ skilnad mellan
hopp ock stamdelen av ordet hoppet knappast förefinnes, är det väl
geminationen han bär observerat, varmed må sammanhållas, att
han, ehuru indirekt ock utan åberopande av uttalet, förordar
avstav-ningen. man-nen, den-ne, främ-mande, kom-ma, vil-le etc. Att vi här
skola ge Hof vitsord gentemot t. ex. Ljungberg och Botin, vilka
tydligen bestämma stavelsebegreppet icke efter fonetiska utan efter
etymologiska grunder, lider väl intet tvivel.
§ 7. I en punkt anser jag mig dock böra förhålla mig
skeptisk gentemot hans uppgifter ock detta är i fråga om
stavelsebildande konsonant. Att vatten ock dylika ord nu vanligen uttalas
med # ock således utan någon motsvarighet till skriftens e, är
väl säkert, ock samma uttal har på 1600-talet iakttagits av
Co-lumbus ock enligt min mening även av Aurivillius1). Det blir därför
tvivelaktigt, huruvida man skall sätta tro till Hofs3) ock Pfeifs3)
under mellantiden framkomna uttalanden, att e höres i vatten.
Deras bevis är egentligen, att ordet är metriskt tvåstavigt, ock så
var det också hos Columbus, att döma av verserna Ordesk. 53,
ock det hela kan alltså bero på, att teorin krävde en vokal i varje
stavelse4). — Emellertid hindrar oss tvivlet i denna punkt ingalunda
att tillgodogöra ett par upplysningar om dessa ords förhållande i
satssammanhanget ock i komposition. Det tyckes nämligen som
skulle {, #, £ i vissa fall ha framför vokal vokal uppgifvit sin
stavelseton. Så ha vi av skvaller, tvivel sammansättningarna
sqwall-raktigt (så avstavat) Dial. art. Sladdertaska, tviflaktig jämte
tvifvét-àktig. R. S. 363 (uttryckligen framhållet som talspråksform).
Härmed äro att sammanhålla kaklungnsmakare Dial. art. Pöttemakare
samt wintrunge ib. 315, av vilka det förra överensstämmer med
nutida vgm., det senare av Hof anges som västgötskt.
Ljudlags-enliga äro således också de artikulerade formerna näwrenn,
win-trenn Dial. artt. Winnschi, Wintrunge. Om de "efter et allmänt
uttal tvåstafwiga" tvätten, toapen, töcken, lösen heter det Skald. 140
(s. 166): "när i werser på dem följa ord, som begynnas med en
sjelflyding; kunna de hopdragas och göras enstafwiga; såsom: watn
är, wapn af, tekn at, nwilket annars icke låter sig göra, utan at
stöta öronen", ock på tal om det i poesi förekommande av Hof
utdömda, elV ’eller* heter det: "ElVr torde man dock i nödfall
kunna bruka, då en sjelflyding följer".
I sammanhang med föregående uppgifter om stavelsebildande
n må ock anföras ett uttalande av Kellgren, vars fina känsla för
’) Jfr. Sv. Landsm. Xm, 3 s. 55 f. a) B. S. 377. ») Pfeif s. 99.
4) Den åsyftade värsen lyder: Til wattn ok til lands omdrifwen h\jt
ok dijt, där wattn (så skrivet) användes som tvåstavigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
