Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska.
227
K. S. 805, Skald. 27, 33, Parn. 175; betaga B. S. 305; betala Skald.
83, 42; förskriva B. S. 805; förtäga ib., Skald. 33; förtä’la Skald.
42, Parn. 175 — ögudXktigt B. S. 311 (Weste á).
Snmma: 8 + 1 ex.
g) Nvsv. har ako. 1 av diverse anledningar (specielt lån):
ädéUn Skald. 27; bibel Skald. 26; Inbelén Skald. 27; medel Skald.
26, 38, 40; stövel’) B. S. 298; saker ib.; àbo (staden Åbo) B. S.
296, Skald. 33; över Skald. 33, 87; — enkel B. S. 298; handel B. S.
305, Snmma 8 + 2 ex. Snmma exempel i grupperna d—g: 50 + 12.
§ 11. Emellertid är Hofs uppfattning icke härmed fullkomligt
utreda. Frågar man sig, varför han sammanblandat akc. 1 med
vokalkorthet ock akc. 2 med vokallängd, så synes mig svaret ej
kunna bliva mer än ett. Svårligen kan det vara stavelsernas
inbördes tonhöjdsförhållande, icke heller slutstavelsens biton, som
därpå värkat. Det återstår då knappast annat än skilnaden mellan
enspetsig fortis (akc. 1) ock tvftspetsig (akc. 2), en skilnad, om
vars existens i nutida västgötska jag genom egen iakttagelse
övertygat mig. Detta antagande bekräftas kraftigt därav, att Hof
betecknar som korta även sådana stavelser, vilka måste antagas hava
haft akc. 2, nämligen då dessa icke omedelbart åtföljas av bitonig
stavelse ock sålunda hava enspetsig fortis. Ex.:
h) ävläde (av avla) B. S. 305, Skald. 33; människorna B. S.
305; pÜäré Skald. 33; pàlädt (av påla) ib.; sädelen a) ib,; vidare
Skald. 48; vilade Skald. 27, Parn. 174; ädelmod9) Skald. 87; ägare
Skald. 33. Parn. 175.
Summa 9 ex.
§ 12. Vi gå nu att vända om våra hittills vunna satser
rörande Hofs kvantitetsteori för att därigenom vinna fasta
utgångspunkter vid behandlingen av de hittils utelemnade svårtyddare
orden:
Om Hof upptager en huvudtonig, icke slutljudande stavelse
såsom lång, så tyder detta alltid på tvåspetsig fortis, alltså akc. 2
(exx. i grupperna a, b). (2)
Träffas uppgiften i Skald, så tyder den också på lång vokal.
Ex. förmak, vredgas etc. Jfr. § 24. (3)
Betecknas en dylik stavelse som kort, så tyder detta i B. S.
alltid på enspetsig fortis ock i Skald, på enspetsig fortis eller kort
vokal. (4)
§ 13. Härmed lemna vi de kategorier av stavelser, inom hvilka
språket känner två akcentformer, ock övergå till dem, i hvilka blott
en sådan förekommer. Följande slag av stavelser ha i nsv. alltid
enspetsig akcent:
1) Betonade slutstavelser: I dessa äro Hofs uppgifter i
allmänhet korrekta med den under (1) angivna begränsningen. Emel-
’) Snarast att föra hit: vgm. ö, Weste även ¾. ’) Tvivelaktigt: vgin
à, Weste á. *) Weste ö\ Jfr. nästa sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
