Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska. 285
8) Vokalslutande ord anses av Hof korta. Långa kunna dock
"i gement talw ja, så vara wför ro skull eller till någon sindrifts
utryckande" R. S. 295. Detta ’långa" uttal är väl det
cirkumflek-terade uttal, som vgm. ofta använder (cirkumfiex — akc. 2 p& en
stavelse).
9) Uttalet [ansikte] synes förutsättas av ansikte R. S. 305.
Weste har [à]. Flyttning av bitonen [402] är svårt att antaga.
Samma svårigheter erbjuder Üppieckningarne ib.’)
10) Osäkra äro även följande: litiåger Skald. 33; biträde ib.
ock Parn. 175; öläga Skald. 33; påföra Skald. 48; sådan Skald.
40; såfMes Skald. 27, 33. Parn. 175; böläg Skald. 26, Parn. 173;
bpJäg Skald. 26; ffmäk Skald. 40; öråd ib.; på’Ode Skald. 33.
Akc. 1 ha vi väl haft i sådan, således, ehuru även här som med
säkerhet i en del av de övriga Hof kunde ha påvärkats av sin
doktrin, att så såsom slutande på vokal utgjorde en kort stavelse.
I biträde, bttåyer, öläga tyder ansättandet av kort vokal i
bitonsstavelsen i viss mån på (svag semifortis ock) akc. 1, men däremot
berättiga ffmäk, Vråd, på’läde till en alldeles motsatt slutsats. Att
antaga uttalet biträ’de, bilä’ger, olaga är omöjligt, motsatsen anges
tydligt. Böläg, byläg kunna däremot ha haft huvudton på ultima,
men detta antagande är jag ur stånd att verificera. Samtliga här
ifrågavarande ord akcentueras av Weste såsom i nsv. Något
säkert resultat står alltså ej att vinna. Jfr. § 13, sats (5, c).
11) Efter denna genomgång av materialet återstå som
oförklarliga blott följande två ord: soldaten Skald. 27, 42, Parn. 174;
(akc. 2 är här otänkbar); skaparens Skald. 88 (man borde här vänta
levis på ultima ock enspetsig fortis 2), sä mycket mer som vi ha
detta styrkt i åfjare). En inadvertens är, att B. S. 305 "tonen" i
utleta säges ligga pä "den långa stafwelsen". Ha vi *utleta [430],
sä ha vi två långa stavelser; ha vi *utléta [040], sä ha vi enligt
Hofs vanliga uppfattning ingen, åtminstone ingen betonad; ett
*utlèta är svårt att antaga.
Anmärkning. I satsen kaka söker maka ha alla orden "lång"
pennitima d. v. s. akc. 2. Det finska uttalet uppges göra dessa
stavelser "korta"; d. v. s. för Hofs öra sammanföll finsk-svenskans
akcentuering med rikssvenskans akc. 1.
& 20. Se vi åter pä biakcenterna, så finna vi, att dessa
icke direkt av Hof iakttagits. Man kan dock hos honom sluta till
tillvaron av semifortis i sädana ord som dem, varpå exempel
anföras i gruppen i) (§ 13, 2). Semifortis låter sig ock uppvisa genom
användande av Pfeifs ock C. Aurivillii(-Fryxells) uppgifter.
Slutligen kunna vi i vissa fall med jälp av sats (4) bestämma
läget av bitonen sälunda: då en stavelse, om vilken vi med
säkerhet kunna antaga, att den haft grav akcent, anges som kort, vilar
*) Jfr. § 20, sate (4, b). a) Se föregående not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
