Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Lind: Nord. personnamn.
Huru lörhåller sig nu härmed på nordiskt område?
Enligt nutidens språkbruk är det alldeles avgjort den
senare namnleden, som spelar den viktigare rollen. Mällan
familjemedlemmar, d. v. s. personer med samma
familjenamn, användes dopnamnet, men annars till- ock pmtalas^en
person vanligen med äfternamnet ensamt, mera sällan med
förnamn äller med både för- ock äftemamn. Dopnamnet är
någonting så oväsentligt, att man kan umgås med en person
i åratal utan att höra äller känna hans dopnamn. I skrift
angives visserligen oftare även förnamnet, men man inskränker
sig därvid merendels till begynnelsebokstaven, ock denna kan
i vissa fall till ock med få intaga den mindre förnämliga
platsen äfteråt. Skall en serie av personnamn ordnas
alfabetiskt, så sker det alltid äfter tillnamnet. Skall en
kasus-ändelse bifogas, så lägges den till äfternamnet, under det
förnamnet alldeles ignoreras. Detta senare är, kort sagt,
numera endast ett jämförelsevis betydelselöst bihang, en
appo-sition till det förra, som är personnamnet par préférence. I
full harmoni med detta sakförhållande är det nu gängse sättet
att placera tonvikten, då förnamn ock äftemamn uttalas jämte
varandra. Kausalsammanhanget torde här vara påtagligt. Det
faktiskt överordnade får också den starkare betoningen. Denna
betoning är ju också alldeles densamma, som genomgående
användes, då ett substantiv står såsom apposition framför ett
namn, t. eks. staden Lund, fregatten Eugenie, pastor Svensson,
skalden Tegnér.
Vända vi nu vår uppmärksamhet till forntiden, så kunna
vi knappt undgå att genast märka, att ställningen är en helt
annan. Visserligen kan man säga, att personnamnen även
där äro tvåledade, bestå av förnamn ock äftemamn, men
huruvida detta är det ursprungliga förhållandet, blir något
tvivelaktigt, om man ser på runperiodens namnskick. På
runste-narne står ju nästan aldrig mer än dopnamnet. Man kan
också mycket väl tänka sig, att detta i allmänhet varit till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
