- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Elfte Bandet. Ny följd. Sjunde Bandet. 1895 /
263

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lind: Nord. personnamn.

368

han uttalar för- ock äfternamn jämte varandra. Jag
misstänker starkt, att han åtminstone icke använder det lätta tryck
på förnamnet, som vi äro vana vid.

Om nu utvecklingsgången varit sådan, som i det
föregående angivits, om det inbördes rangförhållandct mällan
förnamn ock äfternamn i tidernas lopp blivit helt omvänt, är
det då "naturligt" äller ens sannolikt, att betoningssättet skulle
hava bibehållit sig alldeles oförändrat? Mig synes, att den
nu gängse betoningen skulle varit lika onaturlig för
forntidens språkbruk som den är naturlig för vårt.

Men även om prof. Kocks mening vore den riktiga, så
vill jag påstå, att han tillmäter detta faktum en överdriven
betydelse. Vilket substantiv som hälst kan ju stå utan
sats-akcent, i appositionsställning framför namn t. eks., såsom åvan
påpekades. Då Kock anser, att detta oftare än vanligt varit
händelsen med förnamn i forntiden, så tror jag att han tar
miste. Jag har redan framhållit, huru jämförelsevis sällan
äfternamn användas i den gamla literaturen. I forntidens
talspråk — ock till detta hava vi naturligtvis härvidlag
egentligen att hålla oss — voro de utan tvivel ännu
sällsyntare, av samma skäl som gör att förnamn jämte
äfternamn i våra dagar är vida sällsyntare i talspråk än i
skriftspråk. Det är mycket angelägnare att försäkra sig mot
missförstånd i skrift än i tal, därför är också det särskiljande
tilllägget, d. v. s. i forntiden äfternamnet, i nutiden förnamnet,
behöfligare i den förra än i det senare. Frågan blir då,
huruvida även med den av Kock antagna tonlösheten en så ringa
orsak kunnat åstadkomma en så kraftig värkan i avseende
på förnamnens omgestaltning, som prof. Kock menar.

Den skiljaktighet, som enligt min mening måste hava
förefunnits mällan forntidens ock nutidens sätt att förlägga
tonvikten i förevarande fall, behöver icke innebära, att
forntidens varit motsatsen till vårt, alltså äfternamnet relativt
obetonat. Sannolikare synes vara, att båda namnlederna haft

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:20:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1895/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free