- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Elfte Bandet. Ny följd. Sjunde Bandet. 1895 /
320

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320

Kock: Gramm. bidrag.

hov for fiollo, hioldo än för fullo, hiddo eller för (follo,)
holdo, och detta ehuru dessa växelformer synas vara nära
besläktade.

Jag tror, att samtliga dessa former liksom f(i)el: f(i)0tto,
h(i)0lt: h(i)eldo kunna förklaras på ett enklare, närmre till
hands liggande och tillika likartat sätt, hvarigenom de
samtliga återföras på de preteritiformer, som möta i isl. fett : fellu,
helt: heldu.

Det är allbekant, att de starka verbens former ytterst
ofta varit utsatta för analogipåvärkningar, och särskilt
påminner jag om, huru presensformen påvärkar
preteritifor-men. Så hava t. ex. i nysv. de äldre preteritiformerna säng,
sönk ombildats till sjöng, sjönk genom inflytande från pres.
sjunger, sjunga; sjunker, sjunka. I danskan har på liknande
sätt det gamla pret. halp erhållit formen hjälp, påvärkat av
hjdper, hjélpe. Redan i fsv. finner man någon gång siwngo
(KL.), siwngin (VKR.) i st. f. de normala sungo, sungin (av
siunga); siunkin (Bil.; beläggställen för dessa former i
Söder-walls ordbok) i st. f. sunkin av siunka. Även här hava
pre-8en8formema siunga, siunka influerat på de övriga
verbalformerna.

På väsentligen likartat sätt har presensformen av halda,
falla påvärkat preteritiformen, och denna på värkan av
presens på preteritum har försiggått upprepade gånger eller,
om man hällre vill så uttrycka förhållandet, under en lång
tidsföljd.

Det har redan för länge sedan (och först av Aksel
Andersson) blivit anmärkt, att brytningsdiftongen i fsv. hiiddo,
fiullo förskriver sig från pluralformerna heldu > hiuldu, fellu
> fiullu] från pluralerna inträngde den i sing. hiult, fiul.
Genom inflytande från inf. halda förlorades i fakultativt i
hiult, hiuldu, så att man fick hult, huldu jämte hiult, hiuldu.
Genom likartat inflytande från falla erhöll man ful, fullu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:20:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1895/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free