Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan. 85
Fridolf Zetterberg: Bjårköarättens ljud- och böjningslära.
Akademisk afhandling (Uppsala 1893. Almqvist <& Wicksells
boktryckeri-aktiebolag. IV + 108 s. 8:o. Pris 2 kr.).
Som bekant hava vi kvar egentligen blott en handskrift av
njärköarätten. Den åtgör senare delen av den kodex, som
innehåller yngre Västg.-lagen, och har enligt Schlyter omkring 1345,
till bruk för staden Lödöse i Västergötland, skrivits av samma hand
som denna lag. Denna hskr. av Bj. B. har åtskilliga drag» som
äro karakteristiska för fornvästgötskan, och det är denna hskr:s
språk, som Z. väsentligen gjort till föremål för sin undersökning.
Denna behandlar dock även språket i det helt korta fragment (B)
av Bj. R., hvilket finnes i en kodex av Söderm.-lagen, skriven ej
långt efter 1325. Detta fragment, som enligt Schlyter måhända
är skrivet av samma hand som i fråga varande hskr. av
Söder-mannalagen, anser denne ha tillhört en kodex, avsedd för någon
stad i Södermanland, och dess språk avviker ganska mycket från
språket i hskr. av 1345.
Vid sin redogörelse för ljudläran utgår Z. från ortografien i
hskr., så att t. ex. vid redogörelsen för "vokalerna i starktoniga
stafvelser" först bokstaven a behandlas, och därvid meddelas att
detta tecken motsvarar 1) urnord. a 2) urnord. ä 3) vidare «-omljud
av a etc. Vanligen upptagas lånord med det i fråga varande ljudet
under en särskild rubrik. Denna anordning, hvilken är bekväm
vid användande av skriften, överensstämmer med den av R. Larsson
i hans monografi över Södermannalagen använda (jmf. Arkiv N. F.
IV, 381 ff.).
Böjningsläran är uppställd väsentligen i överensstämmelse med
Brates Üalalagens böjningslära (jmf. Arkiv N. F. III, 303 ff.). Z.
meddelar sålunda för hvarje ordklass först en samling av de
hithörande orden med angivaude av citat eller av, huru ofta hvarje form
möter, och därefter följer en översikt av ordklassens böjning. Även
denna uppställning är ändamålsenlig. Däremot torde det fa anses
som mindre lyckligt, att förf. i översikterna av ordklassernas
böjning icke alltid sammanför etymologiskt identiska former. Så
upplyser han t. ex. s. 85, att ack. sg. mask. av adjektiv ändas
a) på -an i gopan, blan b) på -cen i allœn 3 ggr, bloþoghœn etc.
c) på -en i tnipien 4 ggr d) på -in i mykin. Emellertid utgöra
än-delsema -an, -œn, -en i detta fall etymologiskt samma ändelse (isl.
göpan, (ülan, mipian), och vokalisationen med œ i blopoghœn etc.
och med c i miþien beror på de vanliga i denna urkund tillämpade
reglerna för behandlingen av ändelsevokalen a. Ändeisen -in i
mykin är åter ideutisk med -in i isl. mikinn. Det hade alltså, enligt
min uppfattning, bort nämnas, att de två vanliga typerna för ack.
•an och -in finnas, men att den förra till följe av skriftens
speciella vokalisation även uppträder under formerna -œn och -en.
ABKIT FÖ» XOBDISK VII.OI.Oei XII, XT FÖLJD YIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
