Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan. 91
fattar Jena på följande sätt. Man synes ej hava beaktat, att knœ
uppvisats med vokalen a (kna) blott i en kasus, nämligen i gen.
8g. i uttrycket innan þriþia Jena (G. 5: 1, 7: 2, 8: 1). Eftersom
propositionen innan styr genitiv, är kna här genitiv, och
genitivformen Jena har uppstått genom analogisk anslutning till gen. av
fœ. Denna heter som bekant i fsv. fear, fea, och Collin-Schlyters
glossar till östgötalagen upptar båda dessa former. *Nu har jag i
Arkiv N. F. I, 383 ff. sökt visa, att i vissa trakter av Sverge en
kvantitets- och akcentomkastniog kunde försiggå i ord sådana som
fear (jmf. äldre Västgötalagens feaar), asea "syn, besiktning", och
särskilt en urkund från Östergötland vittnar för uttalet äsjä (åsjå);
jmf. ock fians best. form gen. av fœ i det fragment av östg.-lagen,
hvilket publicerats i Småstycken på forn svenska s. 81 ff. Etter
fœ : gen. feà (eller fiä, jmf. det nyssnämnda fians) bildade man till
knœ gen. *kneä (eller *knia). Men då språket icke tålte en
oak-centuerad vokal efter begynnande Jen- och omedelbart före annan
vokal, så utvecklades *kneä (*kniä) till kna ungefär på samma sätt,
som i fornnorskan efter kvantitets- och akcentomnyttningen ett
urspr. ü, ö förlorades i brüar > brüär ;> bror, mvar > mðar > mär,
flöar > flår etc. (Bugge i Beitr. XV, 396 f.).
Liksom e eller i förlorats efter två konsonanter i *Jcneä (*kniä)
> kna, så har i förlorats efter två konsonanter i frials > fräls*).
Emellertid har fsv. vanligen frœls. Det är möjligt, att den olika
behandlingen av ia i frials är att återföra på olika dialekter. Men
den kan ock bero på olika akcentuering av frials i samma dialekt.
Detta är som bekant ett urspr. kompositum och kan sedan
gammalt ha hävt fortis fakultativt på förra eller på senare
kompositionsleden. Vid den senare akcentueringen kan frials tidigt ha
givit fräls, hvarvid den omständigheten, att den relativt
oakcen-tuerade vokalen omedelbart föregick fortis-vokal en, väl varit ett
villkor för vokalförlusten; jmf. got. pret. frêt <c *fraêti. Vid den
senare akcentueringen bibehölls tillsvidare ia i frials och övergick
först senare, efter "kvantitets-omkastningen", till œ i frœls enligt
den av mig i Arkiv N. F. II, 43 framställda regeln. Dialektiskt
möter (i Birg. I en gång) ännu en tredje form frieeisan.
En och annan gång torde förf. vara väl skeptisk. Så
framhåller han s. 40 riktigt, att urgerm. w i framljud skrives med v
eller w (vari, viliœ, walet etc.), men efter tautosyllabisk konsonant
nästan uteslutande med tv (hwar, swen, twe, þwœrœ etc.). Men
han tillägger: "huruvida den nästan genomgående förekomsten af
’) Jag lemnar oavgjort, om nom. ack. pl. neutr. ßriü dialektiskt givit
frü i överensstämmelse härmed (Jru t. ex. i VGL. I), eller om þru ombildats
fr&n fry nnder inflytande av tu. I isl. finner man i Cod. 237 en gång trom
(dat. pl. av tré i st. f. treom\ som dock lätt kan vara skrivfel. — [I annat
sammanhang hoppas jag kunna å daga lägga, att i isl. vissa långa vokaler
förkortades framför annan vokal, under det att andra långa vokaler
bibe-höllo sin längd i denna ställning.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
