Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: {7-omlj. i fnorskan. 155
Med ovanstående vill jag icke hava uttalat mig om,
huruvida det framdeles möjligen skulle kunna visas, att i
vissa fnorska urkunder det yngre enkla w-omljudet
ljudlags-enligt uteblivit i kortstaviga ord, ehuru det genomförts i
lång-staviga ord. Men om detta möjligen framdeles skulle kunna
visas, så är det icke att förklara så, som W. söker göra, att
nämligen i, u eller w i stavelse med semifortis ("der starke
nebenton") över huvud i Norden icke skulle hava värkat omljud.
Att även vokaler i semifortis-stavelsen värka omljud, tror
jag mig hava tillräckligt ådagalagt i Arkiv N. F. VI, 327 f.
och Beitr. XVIII, 459 f. Särskilt erinrar jag om att i nyisl.
Rögnvaldur, ögvaMur, ög mundur, öndvegi, öndverdur, Öfund
ännu i dag uttalas med semifortis på andra stavelsen, och
dessa ord måste då naturligtvis ha hävt detta uttal även i
defl avlägsna forntid, då det till denna stavelse hörande
om-ljudvärkande v, u värkade omljudet, eftersom ytterst ofta en
semifortis-stavelse försvagas till infortis-stavelse, men ytterst
sällan omvänt en infortis-stavelse förstärkes till att bli en
semifortis-stavelse *).
*) Det torde vara obehövligt att egentligen bemöta W:s försök Uml.
4 f. att minska beviskraften hos dessa nyisl. Bögnvaldur etc. Här ma blott
hans allmänna argument nämnas, hvilket väl tillika skulle utgöra hans
huvudargument. Enligt honom har "in der Satzverbindung oder bei
Zusammensetzung" en starkare akcent kunnat i dessa ord utbytas med en svagare,
hvarvid omljudet kunde inträda. — Följande svar är tillräckligt. Faktum är
1) att Bögnvaldur etc. i nyisl. ha fortis på första, semifortis på andra
stavelsen; 2) att de i isl. hade och i nyisl. hava w- (resp. u-)omljud, värkat av
w (resp. u) i den nuvarande semifortis-stavelsen. Slutsatsen: w (resp. u) i
dessa ords semifortisstavelse har värkat omljud. Den som bestrider detta,
har att visa, ej att dessa ord "in der Satzverbindung oder bei
Zusammensetzung" kunnat hava en svagare akcent än semifortis, utan att de under
omljudsperioden värkligen och i regeln hävt en svagare akcent än
semifortis.
I detta sammanhang må nämnas det av W. Uml. s. 5 anförda stödet
för, att suffixerna -ung-y -ing- (i gldungr etc.) kunnat hava infortis. Det
är, att i de älsta isl. hskrr. uppträda växelformerna -ong-9 -eng-, och W.
åberopar härvid både ett muntligt och ett tryckt uttalande (Altisl. gramm.a
§ 65, § 124 anm. 2) av prof. Noreen. Det hade ej behövts så mycket för att
övertyga mig härom. Ty redan år 1882, således två år, innan första upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
