Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Kock: ET-omlj. i fnorskan.
Som ett ytterligare stöd för att .en vokal i
semifortis-8tavelse värkat omljud, anför jag den vanliga fsv. växlingen
œnliti : anliti. Alltjämt uttalas normalt anlete med fortis
på första och semifortis på andra stavelsen *). Vid detta
uttal värkade i omljud anliti > œnliti. Formen isl. andlit(i)}
fsv. an(d)Ute har bibehållit a i första stavelsen genom
på-värkan från övriga ord, sammansatta med and: andnes,
and-röpi, andsaka, andswar etc., eller emedan fortis kunde
fakultativt ligga på senare kompositionsleden.
Emellertid är det allbekant, att i vissa norska och svenska
bygdemål ord med kort rotstavelse hava låtit andra
stavelsens akcent så förstärkas, att den blivit ordets huvudakcent.
Så uttalas t. ex. i den mycket ålderdomliga dialekten i Tinn
i Telemarken vikú’ "vecka", Uti "bit" etc. (Storm i Norvegia
I, 63). I Beitr. XV, 396 har Bugge visat, att dialektiskt i
fnorskan nom. pl. brUar, niöar etc. blivit brår, mar etc,
därigenom att huvudakcenten överflyttades från penultima till
ultima (bruä’r, moctr)} hvarefter penultimas vokal förlorades.
Redan omkring år 1400 finner man brar, mär etc., och redan
tidigare har man således akcentuerat bruar, moar med fortis
på ultima.
Då man nu besinnar, att i vissa trakter av Norge det
yngre w-omljudet tydligen genomförts i en helt sen tid, så
lagan av den av W. citerade skriften utkom, hade jag i Fsv. ljudl. I, 229
anmärkt, just att i en gammal isl. hskr. (God. AM. 674 A 4:o) ändelserna
~ingf -Ung stundom ha c i st. f. i, samt dessutom ib. s. 281 uttryckligen
påpekat, att ändelserna -ung, -ing i fsv. dialektiskt troligen uttalades "utan
stark biakcent" (d. v. s. utan semifortis). Som bevis härför anförde jag just
-ong, -eng enligt vokalharmonilagen i folkongœr, harteehøfpenge etc. Men
väl att märka, ~ingf -ung voro de normala, däremot ’eng, rong blott
dialektiskt mötande former för ändelserna. Det är frän normaZ-formerna -ing,
-ung med semifortis, som man måste utgå, ej från de dialektiska formerna
■eng, -ong utan semifortis, när fråga är att förklara omljudet i dessa ord.
Normalformerna -ing, -ung med semifortis värkade således omljud.
*) Blott sällan (jmf. även Lyttkens och Wulffs uttalsordbok) höres
genom en helt ung utveckling (jmf. Kock: Svensk akcent II, 182)
fakultativt uttalet anlete med levissimus på penultima och levis på ultima.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
