Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: í7-omlj. i fnorskan. 169
stavelse (i motsats till förhållandet i semifortis-stavelser)
inträder ej omljudet. hqfuft- 2 ggr (men hofuð(-) 22 ggr)
kvarstår väl snarast från ett äldre förlag. Flera oomljudda
former finnas ej.
Genom ovan gjorda anmärkningar om åtskilliga av W.
granskade fno. skrifter torde bland annat hava framgått, att
han genomgående i Uml. missuppfattat omljudsförhållandena
i fno. Han resonnerar alltjämt eller åtminstone oftast, som om
samma ljudlagar gjort sig gällande för w-omljudet över hela det
fno. språkområdet. För att förklara de faktiskt mötande stora
olikheterna i de skilda urkunderna nödgas han därför antaga
analogi-påvärkningar i en oerhört stor utsträckning.
Däremot hava, såsom vi nu sett, i olika trakter av Norge (resp.
i olika perioder av fnorskan) olika ljudlagar tillämpats för
w-omljudet, så att i en urkund t. ex. mannum, adrum; i en
annan monnum med kombinerat yngre w-omljud men adrum;
i en tredje både odrum och monnum äro ljudlagsenliga former.
Då man insett detta, ställa sig de fno.
«-omljudsförhållandena ganska enkelt. Men då det yngre w-omljudet
genomförts i så olika omfång i de olika fno. dialekterna, så
är det lätt begripligt, att vissa fno. hskrifter visa föga
konsekvens i betecknandet av omljutt a (= o) och oomljutt a.
Detta beror naturligtvis dels på dialektblandning, dels på
in-värkan från skrivarens förlag, dels från båda dessa faktorer.
Här må en annan allmän anmärkning mot W:s sätt att
gå till väga få sin plats. För att på något sätt motivera,
att analogipåvärkan skulle kunnat göra sig gällande i en så
ofantlig utsträckning, som han nödgas antaga för att förklara
frånvaron av omljud (ex. ack. pl. arnu av Qrn), åberopar han
sig i Uml. oupphörligen (se t. ex. s. 16, 19, 24, 28, 32, 34)
på brytningsförhållandena. Han menar att, då man ofta fått
ia på analogisk väg (i t. ex. ack. pl. biarnu av biörn), så
borde man även ha kunnat få a i st. f. äldre g på analogisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
