Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 Kock: Fnord. språkforskning.
kaler i och u i jämförelse med förlusten av andelsevokalerna i
och u i enkla ord.
Den av mig uppställda tvåperiodsteorien för i-omljudet och
den av mig hyllade tvåperiodsteorien för w-omljudet beröras
däremot icke av det anförda. Dessa grunda sig på omljuds- och
ak-centförhållandena i de enkla orden. I dessa ligga, såsom numera
nästan allmänt torde erkännas, förhållandena klart, och man måste
vid bedömmandet av omljudsförhållandena i komposita utgå från
dem i de enkla orden.
Det är nämligen en självklar sak, att i komposita flera
förhållanden spelat en roll, som komplicera bedömmandet av deras
akcentuering och omljud. Jag nämner särskilt två faktorer. De
31’udlagsenliga formerna i komposita ha ytterst lätt kunnat
förän-ras genom inflytande från motsvarande enkla ord. Komposita
hava i de nordiska fornspråken hävt fortis dels på förra, dels på
senare kompositionsleden, och troligen har stam vokalen i första
kompositionsleden förlorats vid olika tid i ord med dessa olika
akcentueringssätt.
Under dessa förhållanden kunna möjligen nya fynd av urnord.
runinskrifter framdeles modifiera den nu sannolikaste uppfattningen
av den relativa kronologien för vokalförlusten i komposita;
däremot torde några dylika fynd icke kunna rubba tvåperiodsteorien
för omljudsläran.
Det bör måhända nämnas, att spörsmålet om den relativa
kronologien för vokalförlusten i komposita icke utgjort någon
tvistepunkt mellan Wadstein och mig. — Det är mig ett nöje
meddela, att Dr. B. Kahle korresponderat med mig rörande de i denna
uppsats behandlande frågorna, och att han och jag hava om dem
samma uppfattning åtminstone i huvudsak.
Jag anför de väsentligaste bland de hos Bugge anförda formerna.
Förlust av w. Sölvesborgs-stenen (från 750—775) har asm ut
(av *answ-), Gimsø-inskriften från Lofoten (800—850) (israþ, den
seländska Frerslevs-inskriften (825—850?) aslaikia. Hos Einhard
möter vid år 811 det danska namnet Os/red. ansu-, qœu (jmf.
asn-gisalas på Kragehul-inskr. från omkr. 500) hade lång rotstavelse.
Däremot kvarstår u i de långstaviga osammansatta runnamnen
reidu, soulu i Leidener-dokuraentet från 825—850 (Bugge s. 19,
under det att samma källa förlorat ändeisens u i aus ¾s’, lauer
’lQgr’ s. 22). Rökstenen i Östergötland (från 900) har ack. sg.
strøntu, d. v. s. strpndu. Härvid är dock att märka, att ännu isl.
literaturspråket har ack. Ingibiorgu etc. Det är därför ej visst,
att -t* i Rökstenens str^ntn ljudlagsenligt förlorats i isl. ack. strgnd
(däremot os, rat (för raid), sol redan i Abeced. norm., hvars källa
enligt Bugge varit från omkr. 875; s. 22, 23); u i strunta kunde
kanske även motsvara -u i Ingibiorgu. Hit hör väl ock stikuE
(Kälve-sten-inskr. omkr. 900; jmf. mansnamnet Sttgr); så tidigare även
Bugge, men i Skald. s. 21 förmodar han, att stikuB har kort rotstavelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
