Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. språkforskning. 251
I irländska annaler vid åren 873, 878, 880 anträffas Barith,
som enligt Bugge s. 20 uppstått av *BactufrepUR, alltså av ett
ord med första rotstavelsen kort. Däremot ha nom. summ, ack.
ännu ändeisens u kvar i svenska runinskrifter, som anses vara yngre
än formen Barith, såsom sunu (Rök och Kälvesten-inskr. från omkr.
900), snnuB. (Gursten-inskr. i Småland från omkr. 875—900).
Förlust av i. Den danska Snoldelev-stenen (800—825) har
(tsalhaukum, d. v. s. á salhaugum av äldre *sali-. Ulsterannalerna
vid år 887 Sichfrith, vid år 875 Sitriucc, av *£¾pi-. Däremot finnes
hos Einhard år 812 sigifridus, hvari Bugge (s. 13) är böjd att se
invärkan från en frankisk språkform. Jag återkommer nedan till
detta namn. Däremot har Kökstenen sitia. Denna form är dock
ej vittnesgill. Ty då i här efterföljes av ä, så är den
möjligheten icke utesluten, att i betecknar blott vokalklangen hos det
särskilt starkt palatala r, eller att t. o. m. i abnormt länge
kvarstått framför palatalt r (jmf. Kock i Arkiv N. F. IV, 262).
Dessutom har Rökstenen niþr (ej *niþÍR); jmf. emellertid om
förhållandet mellan dessa former Bugge i Vitterhets Akad:s Handl.
31, nr 3, s. 27, Skaldedigtn. s. 14 not 1.
Här må framhållas en av Bugge i detta sammanhang icke
anförd runform, nämligen hariwulfs på Rävsalstenen i Bohuslän
(dock bör där möjligen läsas hariþulfs). Rävsal-inskriften anses av
Wimmer: Die runenschrift 304 vara samtidig med
Sölvesborgsinskriften och förskriva sig från 750—775.
Innan vi söka draga resultater av det anförda, skola vi se
något på literatur-språkens omljudsförhållanden i sådana första
kompositionsleder, där ett u eller i förlorats.
Den herskande uppfattningen torde vara, att så väl u- som
i-omljudet uteblivit i dylika kompositionsleder med lång rotstavelse.
I Arkiv III, 297 f. har Falk sammanställt sådana exempel
som cétt (och att): áttrunnr, kvdn (och kván) : kvánfang etc. Dessa
visa, att ofta eller oftast i-omljudet uteblivit i en första
lång-stavig komp.-led.
Emellertid finnes det komposita, som hävt en annan
utveckling än *kwänifang > kvánfang.
Som bekant har isl. bryllaup jämte brtdlaup, brüplaup. I fgutn.
finnes blott bryplaup, bryllaup. Den älsta fsv. använder brylløp,
brydløp jämte brtdløp, brupløp. Under det att u i brullaup lätt
kan bero på inflytande från det enkla brupr} ser jag ingen
möjlighet att förklara y i bryllaup genom analogi-inflytande, ty till
simplex brüpr förekomma inga omljudda former. Då brüpr är en
t-stam, har bryllaup en gång hetat *brücti-hlaupa, och dess omljud
måste härröra från i i detta *brüäi-hlaupa.
Fgutn. har bryttugha, sammansatt med brup; Östg.-lagen
bryttumø a,v%*bryttughu-mø (Bugge i Tidskr. f. Fil. N. R. III, 260,
Kock i Arkiv N. F. VII, 150) jämte bruttumø; Västm.-lagen
brup-tugha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
