Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
252 Kock: Fnord. språkforskning.
Fsv. har mylløgh, møttøgh jämte mtdløgh, mtdlogh; isl.
mid-laug, mundlaug. Det är sammansatt med mund f. "hand". Men
då mund böjdes eller kunde böjas såsom i-stam, har mylløgh en
gång hetat *mundi-laugu, och då mund "hand" såsom enkelt ord
ej påvisats med omljud, måste omljudet i mylløgh förskriva sig
från i-ljudet i *mundi-laugu.
Att i-omljud ofta eller oftast icke inträder i en kortstavig
första kompositionsled, framgår av följande. Redan Falk har Arkiv
III, 296 framhållit þrymr : prumskúr, prumgioll, hrynhenda —
hrun-henda. Sievers anser Beiträge XII, 488 Uaraldr (<z *HariwaldaR),
alvitr (<: *<üiwihÜR) ljudlagsenligt sakna omljud. I motsats till
Haraldr har däremot herr omljud. I Arkiv N. F. IV, 389 har jag
anmärkt, att man alternativt kunde fatta u i fsv. runpiuwer (:
ryn-þiuwer) såsom ljudlagsenligt. Första kompositionsleden
förekommer ej såsom enkelt ord i nord. språk (ags. ryne "lopp). I Sv.
landsm. XIII, nr o s. 27 anför Wadstein hurgrund (: hyrr ja-st.),
hrunsér (: hryn ja-st.), rumgø’pir, rumleid (: rymr ja-st.), och
anmärker, att isl. i-stammar såsom första kompositionsleder genomgående
torde sakna omljud (hlutskipti, hugdirfp etc.). Wadstein framhåller
hurgrund etc. för att styrka sin hypotes, att omljud uteblir i
semi-fortis-stavelse. Han antar därför, att hurgrund etc., och helt visst
även hlutskipti etc., hävt fortis på senare kompositionsleden. I
Arkiv N. F. VIII, 161 ff.; VI, 332 f.; Beitr. XVIII, 458 f. och 464
torde emellertid ha blivit fullständigt ådagalagt, att Wadsteins
hypotes om om ljudets uteblivande i semifortis-stavelse är oriktig.
Orden visa således icke det han vill, men de bestyrka att i-omljud
ofta eller oftast icke inträtt i en kortstavig första komp.-led.
Men det finnes även ord, som tala för att under något
förhållande i-omljud kunde inträda i dylika komp.-leder.
Got. aljaleihös motsvaras av isl. elligar, fsv. œllighar (i äldre
Västg.-lagen). Ett äldre *aljalikdn har givit *aliUköx (jmf. Sievers
i Beiträge XII, 488), som åter blivit elligar. Då ändeisen -hker,
-legr icke värkar omljud (isl. dagligr etc.), så är det andra
stavelsens i i *àlilikdR, som framkallat omljudet i elligar.
Fsv. har som nämnt rynþiuwer jämte runpiuwer men intet
enkelt *ryn eller *run.
Det urnord. hariwuJfaR (på Rävsalstenen gen. hariwutfe) har
blivit isl. Heritdfr.
Att långstaviga tt-stammar såsom första kompositionsleder
oftast sakna omljud, framgår som bekant av sådana exempel som
vgllr : vallgangr, bgrkr : barklauss, kngrr : knarrskip, spann :
spån-nyr, h$ttr : háttnéfr. Såsom Burg: Die ält. nord. runeninschr. 58
noten framhållit, har omljudet i Qrnolfr framkallats av senare
komp.-ledens vokal. När man undantagsvis finner t. ex. vprpsdtr, så
kan omljudet hava överförts från det enkla ordet vgrpr, eller
vgrp-sétr kan vara ett relativt ungt ord, som bildats av vgrpr (ej av
*warcttiR); jmf. dock även nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
