Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Pnord. språkforskning. 2B7
velse. Jag tror dock ej, att förhållandet bör sättas i samband
därmed, utan att asmut hävt fortis på förra, hariwulfs på senare
kompositionsleden. Hariwulfn (hariwulfs) bibehöll därför i, ända
tills to förlorats framför u9 h varvid i blev j framför u (isl. Herjolfr).
Man kan nu fråga: inträdde omljudet i *brüfti-hlaup etc,
under det att fortis alltjämt låg på ultima? Eller bör man tänka
sig saken så, att *brudi-h1áup till följe av denna akcentuering
bibehöll i, när det förlorades i *kwä’nifang > Jcvä’nfang, men att sedan
*bructihláup blev *brü’ctihlaup, och att detta *brü’ctihlaup förlorade
i ungefar samtidigt med bortfallandet av i i *dötnicta > dømda, och
att sålunda *brü’ctihlaup blev *brý’étlaup? Spörsmålen kunna väl
knappast fullt avgöras, men det förra synes mig vara det
sannolikaste. Härför talar t. ex. det anförda fsv. brøløp med ett l och
0 i penultima.
Men man kan då fråga vidare: inträdde då omljudet i
*brücti-hláup etc. i och med förlusten av i liksom i *dömicta > dømda?
Eller inträdde omljudet i semifortis-stavelsen *bructi-, medan i i
kvarstod, så att utvecklingen varit *brufti-hláup > *bryäihlaup >
bryllaup? (I detta senare fall vore det dock ej behövligt antaga,
att omljudet i *bruäihláup och i *swnin > synir inträdde samtidigt,
ty omljudet kunde mycket väl ha inträtt tidigare i *brücti- med
se-mifortis än i *sunin med fortis ¾)). Utan att fullt säkert besvara
dessa frågor vill jag framhålla ett ord, som kraftigt talar för det
senare. I Dipl. norv. IV, 197 (Tolga år 1331) förekommer en gång
i brilaupe och en gång i brilaupeno. J-ljudet i detta ord har ej
förklarats. Följande tydning är tilltalande. Sedan *bructihláup
blivit *brýSi-hláup, blev detta dels *brý’di-hlaup > bryllaup, men
bibehöll delvis akcentueriug ½brijcti-hláttp. Då nu p i relativt
oak-centuerad stavelse framför i övergår till ? (htbýli > híbtli, fyrir :>
firir etc; Kock i Arkiv IV, 163 ff.), så blev *brydihláup till
*6r¾3¾-Máup, senare *brictláup > brilláup > briláup. Skrivningen med blott
ett / i brilaupe, brilaupeno bestyrker, att ordet hävt fortis på
senare kompositionsleden.
Den hos Einhard anträffade formen Sigifridus (med andra
stavelsens i bevarat) i motsats till asalhaukum (jmf. ovan s. 251) kan
förklaras av att det förra namnet (åtminstone fakultativt) hade
fortis på senare korapositionsleden.
Omljudet i bryttugha, rynpiuwer är att uppfatta som omljudet
i brylløp etc. Naturligtvis skulle även omljudet t sådana
kompo-sita som isl. dt(t)gpfugr etc (i motsats till át(t)nipr etc.),
Her-mundr etc. (i motsats till HaraJdr) kunna uppfattas i
överensstämmelse härmed. Men omljudet i dessa ord förklaras ytterst lätt
genom påvärkan från de enkla orden (dtt, herr etc), och i de flästa
fall har säkerligen omljudet införts från dem. Omvänt kan från-
a) Jmf. att i vissa fnorska hskr. kvarstående u värkar enkelt yngre
omliud i semifortis-, men ej i fortis-stavelse, t. ex. piodgotu men gatur; Kock
i Arkiv N. F. VIH, 139 ff., 144.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
