- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tolfte Bandet. Ny följd. Åttonde Bandet. 1896 /
264

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

264 Kock: Fnord. språkforskning.

Men härifrån är ett mycket stort steg till det påståendet,
att Sveinsson icke kunde uppfattas och uttalas såsom en enhet, och
att därför i uttrycket Einarr Sveinsson förnamnet icke kunde vara
relativt oakcentuerat.

L:s resonnemang belyses av hans vädjande till nyisl.
förhållanden. Han menar, att vid bruket av namn forntiden ännu synes
på Island sitta i "orubbat bo", då en person med namnet
GuS-brandur Vigfússon där vanligen kallas blott Guäbrandur, under
det att man på fastlandet kallar honom Vigfösson. L. förmodar
därför s. 263, att islänningen vid dylika sammanställningar som
Gudbrandur Vigfösson "åtminstone icke använder det lätta tryck
på förnamnet, som vi äro vana vid".

Men nu är enligt mig meddelad upplysning av min vän Dr.
Finuur Jonsson det just fallet, att man i nyisl. akcentuerar
namnsammanställningar sådana som Gunnar porkelsson, Finnur Jonsson,
Helga Jónsdottir med lika svag akcent på förnamnet, som användes
vid uttal av för- och efternamn t. ex. i nydanskan. I de anförda
exemplen ha alltså orden Gunnar, Finnur, Helga infortis. Och helt
visst sitter forntiden på Island i detta fall "i orubbat bo". Det
stöd, som L. trott sig böra finna för sin uppfattning i nyisl., har
alltså icke allenast sviktat, utan den nyisl. akcentueringen talar
avgjort emot hans hypotes.

Även i nynorska bygdemål uttalas dylika
namnsammanställningar med infortis på förnamnet; se Amund B. Larsen: Lydlæren
i den solørske dialekt s. 26, där det heter: "Når mennesker nævnes
ved fornavn og tilnavn, f&r fornavnet overglidning [d. v. s. [-infortis]-] {+in-
fortis]+} .. . selv om tilnavnet ikke engang kan ansees
udhævet som modsætning, men kun som bestemmelse"1).
Exemplen Ola Fersen, Embret Fersen anföras. "Nordenfjelds
forkortes gerne navnet Ola [til Or]’i sådan stilling men ikke ellers."

L:s hypotes stöder sig egentligen därpå, att vid
sammanställning av två ord det skulle vara en given sak, att alltid det
viktigare ordet är det starkast akcentuerade. Det är självklart, att detta
ofta, och man kan helt visst saga oftast, är fallet. Men L. har
icke beaktat, att det ingalunda alltid inträffar.

Fastän man väl kan säga, att i nyisl. förnamnet t. ex. i
sammanställningen Guäbrandur Vigfösson spelar en större roll än
efternamnet, är det, som vi sett, de senare som bli starkast
akcentuerade. Detta torde böra sammanställas med en ganska ofta i nys v.
framträdande tendens att i stående uttryck starkast akcentuera det
sista ordet, även om det är mindre viktigt än ett av de
föregående, eller om ett föregående ord framhåller begreppet såsom
motsatsen till ett annat begrepp a).

*} Spärrat av mig.

’) Jag skall här icke undersöka spörsmålet, huruvida eller i hvilken
mån tendensen att akcentuera frasens sista ord i stående uttryck kan
återföras på analogipåvärkan från uttryck, där det sista ordet värkligen är det
viktigaste.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:20:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1896/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free